Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 3

en krans af liljor på ängen. Men allt var sotbelyst och ljust, och liksom Engelbrektsvisan stämt sinnena till hänryckning, så berusades de nu vid åsynen af all denna skönhet och prakt. Det var, som om himmelens sky öppnat sig och en engel, omgifven af englar, kommit nedsväfvande att en tid vandra på jorden och breda frid och välsignelse omkring sig. Men knappt stötte brudens fartyg mot strand, förr än marsken, som redan förut stigit af sin häst, sprang ombord, och nu blåste musiken på stranden upp och folkets jubelrop stormade mot skyn. Det uppstod, såsom fallet är vid dylika tilllällen, en stunds skenbar oreda. Riddare och svenner sågos röra sig om hvarandra. Men ur det brokiga virrvarret utvecklade sig snart den skönaste ordning. Marsken förde sin brud i hand, och tärnorna och riddarne följde efter, och några ögonblick förgingo, så satt bruden till häst vid sin faders sida, och så började under musik tåget från stranden till bykyrkan. Det gick i samma ordning, som från slottet, blott med den skilnad, att bruden och hennes följe redo närmast framför marsken. Och der det sista ledet af svennerne red fram, der slöt sig folkmassan tillsammans och följde tätt efter allt intill kyrkan, som blef till trä gsel fyld af menniskor. Alla ville se den sköna bruden och den stätlige brudgummen, när de knäböjde framför altaret. Men blott en obetydlig. del af den stora mängden förunnades denna njutning, den stora massan fick nöja sig med att höra det berättas. Från kyrkan till slottet gick man till fots, och dervid var det ännu svårare att få se brudparet. Men de, som stodo närmast, berättade sedan, huru kärligt brud och brudgum sågo på hvarandra och huru oförlikneligt skön hon var. Om man ock lefde i hundrade år — heter det -— ,och om man letade igenom trenne konungariken och tre dertill, så skulle man icke finna skönare