Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 2

Göteborg den 4 April, Att ,,utsprida förtal — är ingen aktningsvärd handling, och att blifva beskylld derför är icke så litet kränkande. Ty förtalet innebär väl, om vi rätt lörstå ordet, ett angrepp på den förtalades heder och ära, och ett angrepp tillika, som är både falskt och försåtligt. Riksdagens båda kamrar hade, i och för de sammansatta voteringarne den 26 Mars, blifvit kallade till plena kl. 10, och riksdagsmännen hade i pressen blifvit särskilt erinrade om att man nu komme att börja förhandlingarne på klockslaget, hvadan de också infunvit sig mangrannt i rättan tid. Icke förthy började voteringarne ej förr än den s. k. akademiska qvarten slagit, hvaraf andra kammaren lärer i allmänhet begagna sig. Man frågade sig efter anledningarne till dröjsmålet. Då spriddes från Första kammaren underrättelsen, att regeringens ledamöter komme att, lemnande den redan öfvergifna Sevalla-banan, rösta för Sala-banan, hvars vänner naturligtvis voro angelägna att göra denna underrättelse så känd som möjligt. Måste icke deraf följa, att bland de förbittrade Sevallisterna och deras nya själafränder Nihilisterna skulle uppstå det talet, att dröjsmålet med voteringarne varit afsigtligt, på det att denna ministrarnes ståndpunkt skulle hinna blifva känd? Och månne det varit obehörigt af dagens kronikör att omnämna detta faktum, d. v. s. att berätta tillvaron af detta tal? Och har verkligen den tidning, som upptagit ett sådant meddelande, gjort sig skyldig till att ,sprida förtal? Vi tro oss kunna med godt samvete besvara dessa frågor nekande. Och månne det i öfrigt hade legat något ohederligt i ett dröjsmål af denna art och af en sådan andledning? Det är hvad vi icke kunna finna. Det måste, under ifrågavarande förhållanden, varit ganska många representanter, hvilka, sjelfva vacklande rörande den rätta uppfattningen af saken, sästade stort afseende vid hvad regeringen derom tänkte. Den som deltågit i riksdagsförhandlingarne känner att mer än en gång den ene representanten frågar den andre: hvad tänker regeringen härom? Särskildt frågar man sig: hvilken åsigt hyser exc. De Geer i denna sak? Nu hände det, åtminstone vid föregående riksdagar, icke sällan, att man på en sådan frågaer höll svaret: ,,det vet ingen; emedan regeringens ledamöter drefvo ofta grannlagenheten att icke vilja imponera på riksdagsmännen ända derhän, att de lemnade desse i okunnighet om sin mening. Men var väl detta alltid rätt? Och hade det särskildt varit rätt att låta en hop representanter nu antaga, det regeringens medlemmar kanske hyllat Nihihilismen, under det de verkligen voro af en annan mening? De fanatiske Sevallisterne skola naturligtvis besvara denna fråga jakande, men för vår del skulle vi hafva mycket ogil