Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1870, sida 2

(Insändt.) Också några tankar i en fråga för dagen. Bränvinsutskänkning och bränvinsutminutering — se der ett par ord, som de sednare veckorna satt i jäsning mången annars jemn natur. Man skulle vara frestad att tro, att den ena parten ansåge samhällets väl eller ve beroende derat, att både det ena och andra komme i samma parts händer, under det att deremot den andra parten befarade såväl en mängd strätvande medborgares ruin som samhällets skada, derest dess vedersakare fingo sin vilja fram. Striden har redan tagit ansenliga proportioner, de alltid i növ stund anlitade storheterna X Y Z harva trädt fram på arenan, och deras käcka framfart har utan noter vunnit Handelstidningens erkännande. Men hvarföre så hett, värdaste stridsmän! Vore det icke skäl att. fastän saken gäller hetsiga ämnen, följa Jakob Ärligs grundsats, att taga den kallt, eller, med andra ord, pröfva både det ena och andra samt behålla det som godt finnes. Ingen lärer vilja bestrida välmeningen å ena sidan; men man bör ock respektera skälen å den andra. ,,Så jag vill och jag befaller bör icke vara någondera sidans valspråk, utan samhällets såväl som den enskildes väl och bästa samtidigt tillgodoses. Man bör icke undra deröfver, att en så stor och för samhället vigtig klass som minuthandlandernas söker att förebygga åtgärder, som skulle leda till deras gs, om icke förfall, så åtminstone märkeliga aftynande, helst de bättre än andra böra kunna bedöma, om och i hvad mån bränvinshandeln är förenad med afsättningen äfven af andra varor; men man bör heller icke förbise, att motsidan litvas af den innerliga föreställningen, att den genom sina åtgärder skall kunna leda arbetsklassen in i den rätta strömfåran för lifvet. Emellertid torde det vara att betänka, och noga betänka, huruvida icke detta mål i en stor stad, med dess rörliga befolkning, alltid skall komma att blifva oupphinneligt, samt huruvida man eger att för den ene medborgarens väl uppoffra en annans. et är här icke fråga om förmynderskap öfver vermagar och omyndige; det gäller män med egen vilja och beslutanderätt, och som, hvilka hinder man än ställer i deras väg, nog alltid veta 2