Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1870, sida 2

iatryck på mig än de slesta fotografier jag sett af honom. Hans höga panna, den ovala något aflånga ansigtssormen, de ovanliga men icke oharmonislka ansigtsdragen och ett vinnande uttryck i ansigtetsom vittnar om lika mycket golmodighet som intelligens — allt detta förklarar tillfyllest den entusiastiska tillgifvenhet, som hans vänner hysa för honom. Många af dessa äro lidelsefulla och tygellösa, men icke dåliga unga män, med vildt slygande hår, fantastiskt klippta skägg och äfven besynnerliga drägter. Rochefort sjelt är ytterst vårdad uti sin klädsel. IIan var det enda vittne, som aflade ed med handskar på. Angående procedyren vid rätten, uttalar sig korrespondenten temligen skarpt. Det afhördes — säger han — cirka 20 vittnen för att få konstateradt, att Pouvielle straxt efter dråpet hade sagt, att Noir gifvit prinsen en örfil, men deras utsagor kastade snarare ökadt mörker åän ljus ösver saken. Ina fransk domstol är ej nöjd med direkta vittnesbörd, utan uppsnappar en mängd sladder, rykten och lösa berättelser ur andra haad, som en engelsk domare icke ett enda ögonblick skulle tillerkänna vittneskrast. Många af vittnena voro för öfrigt af den art, att de aldrig bort så uppträda. En af dem, en polisagent, förklarade sjelf, att han hoppades på befordran till följe af sitt vittnesmål till fördel för prinsen. En arkitekt uppträdde för familjen Noir. Han hade visst inga sympatier hvarken för , Marseillaisarne eller för Victor Noir, men han hade färdigt ett vackert gralmonument och hoppades att republikanerna skulle bygga ett ,mausoleum till deras fallne viius minne. Slutligen förebrår korrespondenten såväl presidenten Glandaz som generalprokuratorn Grandperret att de visade en alltför iögonfallande artighet och ett öfverdrisvet undseende emot prinsen.