Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1870, sida 2

betjenat mig af ett sullkomligt passande uttryck. Dersar upprepar jag min fråga till vittnet. Plombain: Jag vet endast, att han for bort i ett uppdrag. Man sade vid detta tillfälle, att generalen blifvit qvitt en stor börda, ty hvad skulle man sagt i landet, om en kusin till republikens president, en folkrepresentant fallit ett offer för sitt mod. (Larm och munterhet). Iaurier: Man ekulle hafva sagt, att han såsom en tapper militär stupat emot fienden under det han uppfyllde sin pligt, liksom alla våra officerare göra. (Bifall). Fouchet, f. d. kapten, berömmer prinsens kallblodighet och bjeltemod. IIan hade den örnblick, som utmärker hans familj. (Munterhet). Presidenten: Om dessa meningsyttringar fortfara, låter jag utrymma salen. Leopis, likaledes f. d. kapten, säger att yriosen varit tapper som sin värja. (Nya utbrott af munterhet). Nu rusar den anklagade upp i vredesmod och vänder sig emot hrå Laurier, i det han utropar: Man bar shrattat åt min gamle kamrat kapten Fouchet, eom vid min sida fått en kula i bröstet i striden emot Frankrikes fiender. Om han saknar er vältalighet, har han deremot mera mod i bröstet än hela den saktion ni tillhör, hr Laurier. (Buller. Bravorop). Laurier reser sig: Domstolen har bedt oss — och denna begäran var öfverflödig — att visa undseende med den anklagade. Vi skulle aldrig hafva brutit deri och ej heller felat i den aktning vi äro skyldige domstolen. Nå väl, har icke den embetsdrägt jag bär äfven anspråk på aktning? Åndå har jag blifvit förolämpad. En röst ur massan af åhörare: ,,Och ni, ni har mördat min vän Victor Noir, usling! I detsamma. stiger en person upp på en bänk. Man igenkänner Ulric de Fouriejle i den häftigaste sinnesrörelse, ej längre herre öfver sig sjelf. Ilan är förfärligt blek, hans ögon spruta eld, han Jyftar armen emot prinsen och ropar med tordönsstämma: Ni har fegt mördat min vän Victor Noir och ni har vågat le, när man talat med er om hans lik. Man söker lugna honom, men förgäfves. Ilan utropar: Pierre Bonaparte! kan du blicka mig i ögonen och säga, att du icke mördat Victor Noir! Våga att säga, att du icke som en feg usling mördat honom. Lönnmördare! Lönnmördare! Du är ingenting annat än en lönnmördare! Etter dessa ord uppstår ett förfärligt tumult. Den ene skriker öfver den andre. Man hör de vildaste hotelser, de mest olika rop, deribland äfven ett ,lefyc kejsaren! som med enthusiasm upphätves af en officer. Presidenten har fullständigt förlorat sin kallblodighet. Ilan sitter likdom tillintetgjord på sin stol. Presidenten ser på generalprokuratorn och generalprokuratorn på presidenten. Gendarmerna störta sig, utan order, öfver Fouvielle för att föra honom ur salen. Han söker att bana sig väg fram till den anklagade. Denne utföres. Soldaterna utanför salen träda i gevär. Öfverste Lepetit de la Salles, Paul de Caseagnac och några andra rusa fram och ropa till gendarmerna: Beskydda honom! Paul de Cassagnac kastar sig ötver Fouvielle och betäcker honom med sin kropp samt skyddar honom sålunda emot ett knifstick, som förmodligen någon korsikanare (landsman till prinsen) riktat emot honom. Slutligen lyckas gendarmerna att med Fouvielle komma ur salen. Paul de Cassagnac, Arthur de Fouvielle, Ulrics bror, och Arnuold följa. Utanför salen träffa de Louis Noir och dess fru. Den förre vill rusa in i salen och gå Pierre Bonaparte på lifvet. Paul de Cassagnac och de begge andra hålla honom med möda tillbaka. Slutligen l I lugnar sig Louis Noir och säger till Cassagnac: Om ni ej hade den olyckan att vara son af er far, så skulle ni vara en bättre republikan, än vi. I det inre af salen fortfar emellertid tumultet. Först efter en sjerdedels timmas förlopp är lugnet så pass återstäldt, att presidenten kan åter börja sessionen. Generalprokuratorn yrkar att uppträdet måtte tagas till protokollet, och förbehåller sig att senare utföra sin talan emot Fouvielle för den skandal han åstadkommit, emedan det ej vore lämpligt att Fouvielle nu i sin öfverretade sinnesstämning åter infördes. Laurier bestrider generalprokuratorns påstående, ber domstolen betrakta denna sak lugnare och icke förglömma, att den anklagade förolämpat både vittnen och advokater. Rätten drager sig tillbaka för att öfverlägga. l.ter 40 minuter — under hvilka publiken tog mycket lifligt parti för eller emot prinsen — återvänder den och afkunnar bifall till generalprokuratorns framställning. Presidenten vänder sig till den anklagade: Jag åMägger er på det bestämdaste att iakttaga en fullkomlig tystnad. Det är ni som framkallat det beklagansvärda uppträdet. Den anklagade: Jag talade icke till Fouvielle, utan till hr Laurier. Presidenten: Vi tillåta icke att man förolämpar eller oqvädar advokaternas personer eller karakterer. Den anklagade svarar ånyo, och hans advokat taller äfven in, så att en ordvexling hotar uppstå, som dock afklippes af presidenten. Derefter yttrar hr Laurier, att honom synes att han och hans kollega ej på något sätt öfverskridit det pasande. Presidenten: Det är sant. Dere ter börjar vittnesförhöret ånyo. De nu på orinsens sida afgifna vittnesmålen kunna indelas i nne kategorier: 1) sådana som åsyftade att renvå prinsens karakter från alla fläckar och 2) sålana som assågo att nedsvärta Victor Noirs och Ulric Pouvielles karakterer. Plötsligt uppdyker en viss Serroni. f. d. militär, au anstäld i en lägre befattning, och vittnar att Pouvielle, när han tjenade vid Garibaldiska legioien, ur en trossvagn stulit silfverskedar och andraJ stekter till ett värde af 1,500 fr. Hvad som dock senast betog detta vittnesmål dess värde är den af notsidans advokat frambållna omständigheten att Servoni varit 3 år på galererne, såsom han sjelf ade, för rymning. Åtskilliga personer höras derter, hvilka intyga Fouvielles hederliga karakter. Mgörande i saken tycks vara ett från general Uluzenet ingånget telegram, som helt kort och odt säger: ,,Cervoni Jjuger. Cluzeret hade sjelf som major tjenat i Garibaldis bär, tog sednare vouvielle med sig till Amerika, der båda ingirgo nordstaternas arme och Cluzeret tjenade med tor utmärkelse samt avancerade till general. Sedan vittnesförhöret kl. 3 e. m. afslutats, reser ig hr Floquet för att föra Victor Noirs föräldrars alan. Han vill icke beskrifva de sinnesrörelser om framkallats af dramat i Auteuil. Denna sorgiga tilldragelse har utgjort föremål för passioneade diskussioner från alla sidor. Men han har ättighet att å hr och fru Salmons) vägnar säga, tt de ända till denna stund iakttagit en vördnadsull tystnad. Madame Salmon begråter i tysthet in son. Fadren har endast talat en gång och det ar den 12 Januari vid sonens lik, några timmar öre dess begrafning. De ord ban då talat anföas i ett bref från hr Salmon tillsakföraren under en 19 Mars. Med ett finger på sonens panna utopar fadern: , Victor, bör mig, din far begär enast en sak, rättvisa, icke furstars rättvisa emot n man ur folket, utan en laglig, ärlig och verklig ittvisa, annars återinträder jag i min rättighet. Åy Den dödades verkliga namn var Vann Sal