Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1870, sida 3

Stockholm, L. J. Hiertas fc Detta nya häfte af den frejdade häsdatecknarens stora verk behandlar den period af Adolf Fredriks regering, som karakteriserades af hofvets ständiga bemödanden att utvidga konungamakten och de djupa förödmjukelser för monarken och hans ärelystna gemål, som dessa hade till följd. Det är i närmaste öfverensstämmelse med grefve Axel Fersens nyligen offentliggjorda skildring af samma tid, som förf. beskrifver kampen mellan kon paret å ena sidan och det herrskande tiet inom rådet och ständerna å andra sidan. Han ger Adolf Fredrik och hans gemål skulden för att konungamakten blef å hårdt kringskuren, och att de sjelfva fingo tömma en så bitter kalk, på den grund, att de begge kände svenska konstitutionen, då konungen tillträdde regeringen och besvor författningen, och att således de steg till denna författnings öfverändakastande, som de togo, voro brott emot staten, hvarigenom konungen, i följd af författningens ordalydelse, i sjelfva verket förlorade sin rätt till kronan. Derjemte framhåller förf. att det måste blifvit i hög grad vådligt för landet, om enväldet eller en betydligt utvidgad makt hade tilltallit Adolf Fredrik, hvilken sjelf saknade alla de egenskaper, som mäste finnas hos en duglig regent, och som fullkomligt beherrskades af sin väl högt begåtvade men nycksulla, despotiska och i många hänseenden oesterrättliga gemäl. Han söker att härigenom visa det klokhet och patriotism lågo till grund för de mäns handlingssätt, som tillintetgjorde statskuppsförsöken och ytterligare inskränkte konungamakten. Vi tro, att förf. i hufvudsaken har rätt i denna uppfattning. Vi vilja blott anmärka, att det var genom öppet framträdande bemödanden att reducera det kungliga prerogativet tilll. en skugga och göra Sverige till en republik efter venetianskt mönster, som konunga-, paret och deras anhängare eggades till del olyckliga revolutionsförsöken, äfvensom att när dessa strandade, det ej varit nödvändigt att behandla Adolf Fredrik och hans gemål på ett så skymfligt sätt, som det allmänt bekanta och här i detalj framställda. När man beslöt sig för att läta dem behålla deras höga ställning, hade det väl varit lämpligast att gå tillväga leniter in modo sed fortiter in re. Menniskoslägtets kulturhistoria, med särskildt sästadt afseende vid folkens regeringsfo:m, politik, religion samt frihetsoch välständsutveckling. En allmän verlushistoria, lämpad efter nutidens behof. Af G. Kriedrich Kolb. Öfversatt af Johannes Alfthan. Redan den titel förf. gifvit sitt arbete är egnad att väcka betänkligheter. En ,kulturhistoria och på simma gång en , verldshistoria lämpad efter tidens behot!Man känner sig böjd att antaga, det förf. anser allmänheten ej behöfva studera annan verldshistoria än kulturhistorien. Någonting ditåt menar också författaren, att döma af det i sjette häftet förekommande företalet. Emellertid är hvad han gifvit i sjelfva verket halft universalhistoria och halft kulturhistoria, men hvarken det ena eller det andra tillräckligt. Oss synes, att arbetet närmast liknar föreläsningar, ämnade att hållas för ett auditorium, som skall påverkas i en viss syftning. Af denna objektivitet, somj man önskar finna i ett historiskt arbete, finnes icke en skymt. Förf. befinner sigi. på en ståndpunkt, från hvilken betraktade de flesta historiska skriftställare -— äfven de, som anses ganska liberala såsom t. ex. Schlosser — förekomma insnärjda i ett nät af bedröfliga fördomar. Hans bok är till en stor del polemisk, afsedd att vederlägga förut herrskande åsigter och inplanta dem, som han sjelf hyllar. Ått i följd häraf mycket af hvad man väntat finna i en kulturhistoria här saknas eller blifvit knapphändigt framstäldt af sörs. hvilken med förkärlek uppehållit sig vid särskilta förhållanden, som intressera honom, torde svårligen kunna bestridas. Detta allt gör, att man föres på den tanken, att boken är ämnad för dem, som redan äro hemmastadda i historien, men af den omständigheten, att författaren omständligt redogör för en mängd yttre tilldragelser, som äro välbekanta för hvar och en, som studerat en verldshistoria, huru kort den än varit — såsom t. ex. för de romerska kejsarnes handlingar och öden — frestas man att sluta, det boken med alla sina luckor och sin sporadiska utförlighet är beräknad för dem, som sakna historiska förstudier. Hvad vi här anmäla är det af sex häften bestående första bandet. Åtskilligt af I hvad deri förekommer är obestridligen af intresse äfven för de mera bildade. Såsom sådant vilja vi beteckna kapitlet om !,,Pålbyggnadsfolken i Europa. Skildringarna af de sociala och religiösa förhällandena hos de orientaliska kulturfolken läro deremot icke innehållsrikare än de, som förekomma i de nyare verldshistorierna, och en kulturhistoriker, såsom t. ex. Wachsmuth, meddelar vida mera om dem, ehuru sedan denne skref sitt förträffliga! arbete, nära tjugo års forskningar samlat materialier för vidgandet och beriktigandet af uppfattningen. Åt greker och romare har Kolb egnat mycken uppmär! samhet, men härvid går han hufvudsakligen polemiskt tillväga. I åtskilligt tyckes han oss vara förkämpen för riktigare föreställningar om dessa antikens förnämsta nationer än de, som hittills varit gällande. Så instämma vi i hans påstående, att på de macedoniska eröfrarne Filips och Alexander den Stores tid grekerna ej sjunkit nog djupt att förtjena förlusten af sin frihet, utan att de helleniska staternas förfall snarare var följden af än orsaken till macedoniernas öfvervälde. Likaledes tyckes hans äsigt att Rom på Ciesars och Augustus tid egt nog lifskraft att fortfarande njuta af frihetens fördelar oss riktig. Med styrka vederlägger han andra författares och isynnerhet Mommsens påstående, att blott ceesarismen kunde rädda det väldiga riket från undergång och åvägabringa dess sedliga pånyttfödelse, i det han framhåller huru djupt depraverande kejsarne inverI kade på hela samhället samt utvisar huru genom de olika landsdelarnes representation i Rom en verklig regeneration af sta1. I. 2.42 MH.