lois vanställt fakta. Det förnnärade mig ej heller, då i ett föregående samtal, när jag just förebrådde honom att v alla fakta och orättvist anklaga en hed: man, han svarade mi -Ah! när det gäller politiska motständare, är förtalet (la colomnie) ett tillätligt vapen. Hr Leroux, prinsons saktö har icke hr Fouvielle yttrat sig annu mera rakt på saken? Uti ert vittnesmål inför rausalningsdomaren d er Bonaparter och Bouaparti IIr Leroux: Kan vittnet lemna några närmare underrattelser om V. Noirs vanor? Vittnet: Jag ser helst att slippa yttra mig i denna punkt; för öfrigt kände jag honom så litet. Presidenten: Vi villa er tystnad. Darleux. den förste polisbetjent som efter tilldragelsen sett prinsen: I bler etterskickad af prinsen, som för hono n venstra kind, hvilken hade en starkar nad än den andra och han (Darleux) såg märket efter ett slag. De polisagenter, som för ötrigt vittnade i saken, Balagnac, brigadier, ret, underbrigadier oc verensstämma alla deridet pr på denne gått ett steg emot prinsen och lyftat armen och dervid hade Fouvielle gjort en gest, hvilken de eschi, konstapel, ölatt de bört YVourielle fattat så, som om V. Noir antingen gitvit eller beredt sig att gifva prinsen en örfil. Boissiere afvek dock i så måtto mån de öfriga, att han af Fonvilles herätte kunnat begripa, om V. Noir fått eller gilvit en örsil. ITloquet, samilien Noirs advokat, frågar, om icke Balagnac, brigadieren, genast uppsatt en rapport öfver hvad han hört af Fonvielle och, då Balagnac jakar dertill, hvad som blikvit af denna rapport. En afskrift hade s dagar efter händelsen sändts ransakningsdomaren. Men hvar har originalet blifvit utaf? Balagnac: På vaatkontoret inskrifvas rapporterna i ett register. Poliskonstapeln Champogne: Ilan hade den 29 Januari mött Slagtaren Lechantra. hvilken berättat att han biträdt vid att bära Victor Noir till apoteket och att han derander hört kouvielle säga: -Prinsen är en kanalje. han har dödat min vän, men det är detsamma, han fick en dustig örfil. Champogne hade genast rapporterat hvad han tått h tog derefter Lechantre med sig till sin brigadier, för hvilken han upprepalie hvad han sagt. På Champognes fråga, hvartör ban så länge förtegat hvad han hört Fouvielle yttra, svarade han att han aldrig varit inför någon domstol och var rädd att han kunde skada sin handel. Lechantre, sjelf förekallad, berättar: Jag hjelpte till att bära Noir till apoteket och hörde hågon bakom mig yura: ban har dödat mir men det är detsaumma, han fick en dugtig orf Vid sten till apoteket hade ban sett Pouvielle sÖrt honom tala samt då igenkänt rösten vara mma, som yttrat de der orden. Mourgoin, arkitekt, hade äfven hört Louvielle berätta att Victor Noir gifvit prinsen en örfil eller lyftat handen för att gifva honom en sådan, hvilketdera kunde han icke med säkerhet säga. Chiappe, austäld i justitieministeren, hade den 12 Januari spatserat tillsaunnans med en hr Cornet och en arkitekt, dennes vän, hvars namn han icke kände. Arkitekten (ofvannämnde Mourgviu) hade då för dem berättat, att ban hört Fouvielle säga, att hans vän Victor Noir, sårad af prinsens yttranden, gikvit honom en örfil. Cornet, atven anstäld i justitieministören, vittnar detsamma. Vinviollet, kitekt, hade den 19 Jar Jan 1 och m. befunnit sig på ett kaså midtsör prins hade hört hr Grousset ropa KXom hit, man har mördat en nenniska-. Jag skyndade ut och såg en menniska ligga på trottoaren utanför prinsens hus. I detta ögonblick utropade hr de louvielle, med en pistol i handen: Den kanaljen, om min pistol ej klickat, skulle jag halva dödat honom. Man bar liket till apöteket; jag följde med och hade hr de Fouvielie till venster om mig, under det brefbäraren Roustan ter gick till venster om hr de Fouvielle. Liket bars in i apoteket. IIr Fouviclle kom ut derifran några ögonblick derefter. Bestormad med frågor af personer, som befunno sig på gatan, berättade han tilldragelsen. Prinsen hade oqvädat honom och Victor Noir, hvarpå följde en ordvexling emellan dem båda, och Noir hade gått emot prinsen och örsilat honom. Vittuet åberopade flera personer, som hört Fouvielle berätta dettå. Vittaet hade omtalat hvad han hört för polissekreteraren Perinet, sin hyresvärd. Perom tillfrågad af advokaten Floquet förnekade vittnet att ha hört Fouvielle yttra deaf Lechantre omvittuade orden: Ian har dödat min vi men det är detsamma o. s. v.s Han hade likväl följt den sårade från trottoaren till apoteket. Brefbäraren Roustan, åt hvilken Fouvielle öfveriemnat sin pistol, och som gått på ena sidan om den sistnämnde, när Viaviollet ledsagade honom på den andra under Noirs transport till apoteket, har icke allenast icke hört Fouvielle yttra: yIIade min pistol icke klickat, hade jag skjutit den kanaljen, utan förklarar älven, att han borde bestämdt hafva hört dem, om de blifvit yttrade. Chaponcet, målare och YVanå, anställd vid accisen, hade båda den 10 Jannari, dock vid olika tillfällen, hört Vinviollet, som de då icke kände, berätta att han hört louvielle säga, det Victor Noir eifvit prinsen en örfil. Chaponcet hade äfven hört Vinviollet uppgifva det han hört Fouvielle, i det ögonblick han lemuade ifrån sig sin pistol till Ronstan, brefbäraren, utropa: om min pistol icke klickat, skulle jag skjutit honom!.å Henry Rochefort intrader, under bevakning af ari emel3:ne gendarmer, som följa honom ända till upphöjningen, der domstolen har sin plats, men draga sig tillbaka på en vink af en tåftens tjensteman. las blickar riktas på den ir ande. Presidenten: namn? Victor Henry Rochefort de Lucay, 8 3 mal. gamputerad för I bostad? För närvarande fängelset S:t Pclagie. Rochefort kastar en blick på prinsen, som synes bliiva otålig, och vänder sig sedan till advokaten Laurier, som ber honom berätta under hvilka omständigheter duellen med den anklagade projekterades. Vi:tnet berättar: Förmiddagen samma dag mordet begick fick jag ett besök af hr Millicere, som lemnade mig ett bref, hvilket anländt till redaktionsbyråen. Det innehöll en grof och förolämpande utmaning. De ibland er, mina herrar, som känna procedyren i dylika fall veta att i regeln går det icke så till. Vanligtvis sänder den utmanande till den, med hvilken han vill hafva ett möte, två sekundanter och anmodar honom att sätta dessa i förbindelse med sina sckundanter. Detta skedde icke hi Tvertom erhöll jag ett bref, som syntes inbjuda mig till den anklagade. Bretvet sade, att, om jag ville begifva mig till Pierce Bonaparte, funne jag honom icke i ett palats, ej heller i ett slott, utan helt enkrelt i håns boning, N:o 59 Rue dAutenil, och det står ordagrant i hans bref: ,jag försäkrar er, att, om ni kommer, skall man icke svara er, att jag ej är hemma. På ett försåt tänkte jag icke, huru beynnerlig saken än föreföll mig, och jag bad Mile att med en annan sckundant begifva sig till prinsen. Först kl. 5 erior jug hvad som företallit. Under mellantiden hade jag underrättat mina kolleger i kammaren, hrr Gambetta och Arago, att jag följande dagen skulle slåss med prinsen. Arago sade mig, att jag skulle vara på min vakt, ty Pierre Bonaparie är illa beryktad och ytterst vildsint. För att betjena mig af hans uttryck, sade han, att prinsen ar en afskyvärd kanalje. denten (med håftighet afbrytande): Nioqvälar här en person som står under lagens skydd. Jag uppmanar er att bruka sans och måtta i edra yttranden,