Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1870, sida 2

bortgångne och så djupt grepos de af den värma, som lågade hos den gamle Engelbrektsvännen. — De gå bort, sägen I, den ene efter den andre af de män, som en gång omgåfvo Engelbrekt — började åter biskop Thomas — ja, I hafven rätt, och Gud och den heliga jungfrun se i nåde till mig, arme, ovärdige man, jag har ock varit med i den leken, så jag må till min blygd minnas det, så länge jag lefver...! Dock, det kommer icke eder vid... det kommer icke eder vid ...! I viljen spörja mig till om marsken, eder herre — fortsatte biskopen efter ett uppehåll, hvarunder han med pekfingret och tummen vikt upp och ned ett pappersblad, som låg framför honom på bordet. — Öch jag säger eder det för visso, marsken är tistelens bästa blomma ...! Han vill dock ärligt, hvad han vill. Han kan icke, det är sant, jemföras med vår Engelbrekt, han sätter sig sjelf i det rum, der Engelbrekt satte riket, bans egen fördel gäller för honom mera än rikets ... Men nu är saken den, att hans fördel är i mer eller mindre mån densamma som rikets . .. Han vill frihet och lag och gammal god sedvänja, väl icke som Engelbrekt ville för frihetens och lagens egen skuld, utan emedan det öfverensstämmer med hans fördel, men han vill det dock, och han förmår uppbära denna vilja, han är den ende, så vidt som jag kan rätt fatta och bedöma händelsernas gång och de män, hvilka nu lefva och verka, han är den ende som förmår hålla de utländska stången. Det sågo vi nu på mötet i Kalmar... fölle marsken ifrån, det Gud förbjude, så vore det ute med Sveriges rike, ty de andre af dem, som nu stå främst, förmå föga .. de tjena blott till, I skolen se det en gång, de tjena blott till att riktigt med besked tvinga marsken på allmogens sida... Jag säger det derför och jag blifver dervid, den som vill Sveriges väl, han vill allmogens, och den som vill allmogens han blifve marskens man!