Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1870, sida 2

Häraf hade biskop Thomas ännu mera styrkts i sin tro, att hvem som än kunnat begå ett sådant nidingsdåd, icke var det marsken. Ilärutinnan sick han ytterligare bekräftelse af Nils Bosson, som sjelf var närvarande i samma stund som erkebiskopen dog. IIan hade dock sin egen tro om alltsammans, och den aning, som väcktes hos honom vid den svarte skrifvarens tal och af de hemlighetsfulla orden som han hörde vid sitt inträde i dödsrummet, tycktes vinna bekräftelse af hvad nu biskop Thomas berättade. Han yttrade dock ingenting derom, men det blef till visshet hos honom, att hans herre marsken var omgiiven af hemliga fiender, hvilka oaflåtligt och utan att sky några medel traktade efter hans störtande, och denna visshet fästade honom ännu mera vid Carl Knutsson och stadfästade hos honom beslutet att med skärpt uppmärksamhet söka följa denne eller dessa hemliga fiender, så långt som det stod i hans makt och det var öfverensstämmande med hedrens bud. Frampå qvällen lemnade Herman och Nils Tynnelsö. Biskop Thomas skulle följande dagen begifva sig till Telje till det stora herremötet, som der skulle stå, och han ville hafva dem i sitt följe, men de måste taga igen den tid, de förlorat med sitt besök hos biskopen, och som vinden blåste god vester ifrån, så ville de begagna sig derutaf. Det var en vacker afton. IIimien var alldeles molnfri, och den goda båten med sitt vadmalssegel skar med skarp bog fram genom vattnet. Allt bidrog att lifva sinnet, gifva tankarne en gladare och friskare färg. Det var, som om vinden, sjön, de löfklädda holmarna, de blinkande stjernorna, det var som om hela naturen talat ett språk, hvilket utgjorde en fortsättnivg till den varmbjertade biskopens. Om mod och förtröstan och hopp hade han talat, och det var som om detsamma legat på vindens tunga, strålat från vågens panna och hvilat i lundarnas sköte. (Forts.)