Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1870, sida 1

en på sitt sätt. Jag respekterar på det högsta e opinion; tillåt mig endast uttrycka min. Et -mord hade blifvit begånget; det var mig obekan i att poliskommissarien var kommen. Jag sade til mig sjelf — och hvem skall icke fatta min sin nesrörelse — jag sade till mig sjelf, att om de -gällt en vanlig enskilt person, skulle det icke för a farits på så sätt... Det är säkert att mördarer r kunde undkomma. Jag lydde, synes det mig, rätt visans sannaste känsla; ty mördaren kunde und: slippa och ett brott förblifva ostraffadt. Derför Y)hr president, kan jag icke acceptera det tadel ni tilldelat mig. (Bifallsyttringar). Presidenten: Jag upprepar att det är beklagligt att ett sådant misstroende, alltför utbredt, finnes emot rättvisan. Åtgärder voro redan vidtagna till förekommande af prinsens flygt. Derför beklagar jag att ni ett ögonblick trott er böra intaga rättvisans plats, på samma gång jag får göra er rättvin för den sans, hvarmed ni aflagt ert vittnesmål. Millicre: Ett ord, ett enda, hr president. I detta ögonblick var det ej fråga om rättvisan, utan om polisen. (Mycket bra! Mycket bra!). Nn frågar presidenten Ålilliöåre, om han ej hade på sig en revolver, när han skulle besöka prinsen? Milliere upplyser då, att han sistlidne midsommardag af sin hustru fått i present! en revolver saf det allra minsta slaget, bara ett försvarsvapen. När han fick det, var säkerheten i Paris icke tullsständig; för öfrigt bor han utom staden. Detta vapen är så oskyldigt, att han bar det på sig, när Åhan ivställde sig inför instruktionsdomaren, för hvilken han visat detsamma. På en ytterligare invänning af presidenten, svarade M. att ban redan förklarat att det vapen han bar endast kunde betraktas som ett försvarsvapen. Den anklagade: försvarsvapen äro kaskar och kyrasser (sensation och smålcenden). För öfrigt hoppas jag att urr jurymän skola veta att uppskatta det förtroende man kan sätta till en kamrat af Salmon (Victor Noirs verkliga namn är Salmon), Fouvielle och konsorter. Jag behöfver endast nämna att en af deras vänner, en viss Arnould, vågade skrifva, dagarne efter tilldragelsen, att, om jag frikändes, skulle de döda mig. Nilliere vänder sig med det största lugn emot Jurymännen: jag är nödsakad att på det bestämdaste förneka hvad den anklagade yttrat. Derefter, vändande sig emot domaresätet: Jag ber er, hr president, vara så god att låta respektera vittnet i min person. Jag medgifver icke, att en viss Pierre Bonaparte har rätt att förolämpa mig, lika litet som jag är sinnad att tillåta mig något sådant emot honom. Presidenten: Ilan är anklagad och man får fästa afseende vid den retliga sinnesstämning, som är en följd af hans belägenhet. Milliere: Jag delar er uppfattning, hr president, och jag skulle ej för någon del i verlden brista i den aktning, hvartill hvarje anklagad har rätt. (Lifligt bifall). Lmot generalprokuratorns bestridande resolverade derefter rätten, att Millicre, som, tilltalad för en pressförbrytelse, sitter arresterad, skulle under bevakning få ölvervara de påföljande vittnesförhören. Utaf de öfriga vittnesmålen denna dag anse vi tillräckligt lemna följande summariska sammanfattning, endast upptagande deras vigtigaste momenter. Klisabeth Gillet, kammarjungfru hos prinsessan Bonaparte, vittnade, att Victor Noir ej aftagit hatten när han inträdde i prinsens salong, samt äfven, när han dödligt sårad lemnade huset, hade hatten på hutvudet. Paul de Cassagnac, den beryktade redaktören af ,Pays, presenterade sig som en af prinsens intima umgängesvänner, var mycket affekterad i sitt uppträdande, tog synbart humör när han kallades bara Cassagnac och partikeln de utelemnades, och upplyste att han, gemensamt med prinsen, uppsatt brefvet till Rochefort. D:r Pinel, som af husläkaren Morel blifvit kallad till prinsen straxt efter tilldragelsen, och som ansåg märket i prinsens ansigte icke härröra af någon örfil, greps af en stark sinnesskakning under vittnesmålets afläggande. Detta märke ville han för öfrigt hafva bemärst bakom örat, under det flera andra vittnen sett det på kinden. Afgörande i detta hänseende synes emellertid vara det utlåtande, som afgifvits af medicine-professorn Tardieu, som under den förberedande ransakningen fått uppdrag att pröfva hrr Morels och Pinels stridiga uttalanden i denna punkt. Tardien förklarar i sitt under den 18 Januari afgifna utlåtande, att det märke, som varit synligt på prinsens kind, icke kan tillskrifvas andra orsaker än yttre våld och om detta våld bestått i en örfil, så har den gifvits med knuten hand. Tardieu, som jemte en kollega, Bergeron, äfven besigtigat Victor Noirs lik, hade derå observerat ej mindre de påhafda åtsittande handskarne, än äfven ett par stora skjortknappar och är af den mening, att om Noir gifvit slaget, torde man tillskrifya hans skjortknapp, att det lemnat ctt så svårt märke efter sig. Det är gifvet, att detta professor Tardieus utåtande var af stort inflytande på sakens utgång. Rörande förhören tredje rättegångsdagen medlela vi efterföljande efter telegrammer till utländska tidningar: Rentieren Natal: han hade hos apotekare Monreux, hos hvilken liket inburits, hört straxt efter händelsen yttras, att prinsen fått en örfil. Mortreur, åter förekallad, påstår, att Natal, som icke är fransman, ej förstått hvad som sagts. — Natal vidblifver dock sin utsago. Journalist Wachter: Fouvielle hade under ett samtal med honom yttrat, att förtalet är ett vapen om han ansåg tillätligt använda emot politiska notståndare. Toliskonstapel Darloux hade sett märket af ett lag på prinsens ansigte och denne hade sagt hoom, att han blifvit slagen och anmodat honom å efter poliskommissarien. Poliskonstapel Bolaynet: Fouvielle hade för hoiom talat om att Victor Noir gjort en rörelse på tt sådant sätt, att han (vittnet) uppfattat det som m Noir slagit eller hotat prinsen. Tvenne andra poliskonstaplar, tjenstgörande i huteuil, hade väl hört Fouvielle tala om en gest f Noir, men ej om en örfil. Fouvielle, åter förekallad, vidblifver hvad han n gång vittnat, hvilket han bedyrar vara rena anningen. Slagtaren Lechantre hade hört en man ropa på atan: Han har mördat min vän, men han har ckså fått en duktig dufning. Vittnet hade derfter inne hos Mortreux igenkänt Fouvielles röst. Fouvielle förnekar på det bestämdaste detta aktum, som vidhålles af Lechantre. Presidenten frågar denne, hvarför han först nu neddelat denna upplysning. Lechantre svarar, att hans tid varit upptagen t affärer. Familjen Noirs advokat Floquet anmärker, att ittnet, förhörd af poliskommissaren i Auteuil, ej mtalat detta vigtiga yttrande. Lechantre bestrider att han undergått något ådant förbör som det af Floquet omnämnda. Advokat Laurier: Vittnet har för rausakningsomaren yttrat att han förbörts af poliskommi:arien. Arkilekt Mourgoin bar hört Fouvielle väl tala m en gest af Noir, men han kunde ej minnas onom sagt att Noir gifvit prinsen en örfil. Afven riktigheten af denna utsago bestrides af onvielle. Arkitekt Vinriollet har hos apotekaren hört onvielle sägs, att Noir slagit prinsen på örat. — — —