Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1870, sida 2

min salong, då en piga kom och lemnade mig s tvenne okända personers kort. Som jag aftonen rut skickat en utmaning till Rochefort, trodde jag att dessa personer kommo å hans vägnar. Jag gick i mitt rum för att taga på mig en rock. Vid min återkomst i salongen, såg jag der tvenne för mig obekanta personer och som, med en hotande uppsyn, lemnade mig ett litet oförsegladt pappersblad. Jag sade då till dem: med Rochefort vill jag slåss; men icke med en af hans handtlangare. Den störste sade då till mig i en temligen grof ton: ,,Läs då brefvet! — Det är läst, svarade jag dem. Svaren ni för innehållet? I detta ögonblick slog han mig i ansigtet. Jag tog tvenne steg tillbaka, fattade min pistol och sköt. I samma stund såg jag den minste bakom en ländstol draga fram sin pistol. Jag gick mot honom och sköt ett nytt skott, som fördref honom ur hans ställning. Ilan utrusade; när han passerade förbi mig, kunde jag dödat honom, och detta med full rätt. Jag gjorde det likväl icke, emedan han icke slagit mig; men när han vände sig om och än en gång sigtade på mig, då sköt jag ännu ett skott. Denna gång försvann han alldeles. Jag frågar hvarje hederlig karl, om han ej mitt ställe skulle handlat alldeles på samma sätt? Presidenten: Er berättelse är i fullkomlig motsägelse med hr de Fonvielles. Han påstår tvertom, att det är ni som slagit Victor Noir. Till en början får jag fråga er, huru ni, då ni hörde att två personer önskade tala med er, kom på den tanken att taga en revolver? Den anklagade: Jag tog den icke, jag har alltid en i min ficka. Presidenten: Men då var det just ett tillfälle att lägga den ifrån er, när ni gick till ett möte, der man vanligen iakttager all möjlig artighet. Vidi re är det en graverande omständighet, att ni hide handen i er ficka och att ni höll revolvern i or hand, Den anklagade: Ja visst, jag hade banden i min ficka och min revolver var också i min ficka, men det är ju ganska naturligt. Presidenten: När ni kom i salongen, sade ni icke till de begge herrarne dessa ord: , Väl med Rochefort; men aldrig med hans handtlangarer Den anklagade: Om förlåtelse, jag sade: Väl med Rochefort, men aldrig med en af hans handtlangare, sålunda utpekande brefvets undertecknare. sidentens anmärkning, att om än Fouisat sin pistol, sköt han likväl icke på prinsen, svarade denne, med ett småleende och blinkande med ögat: ,,det tror jag väl; han hade bara glömt en sak, att taga bort laddstocken, hvilken hindrade piporna ati gå omkringPresidenten: IIvarför har ni följt hr Fouvielle, då han drog sig tillbaka? Den anklagade: Jag stod vid dörren till salongen .. Presidenten: Ja, men dörren leder till bilj 1drummet, och der har ni skjutit ånyo. I det ögonblick hr Fouvielle retirerade, gjorde han ej något bruk af sina vapen; han sökte endast nå matsaJen och för att hindra ert förföljande kastade han omkull möblerna på er väg och tänkte endast på att rädda sig. Den anklagade: Derför lät jag honom äfven gå sin väg. Presedenten: I det ni aflossade ett nytt skott efter honom. Den anklagade : Det berodde endast af mig att döda honom. Prisidenten: Den förste polistjensteman ni sett efter uppträdet är Darlieux? Ni har icke visat honom märket efter det slag ni skulle hatva fått på kinden? Den anklagade: Nej, men jag hade visat det för min läkare, d:r Morel. Hr Floquet, familjen Noirs ene sakförare, ställer den frågan på prinsen: Ilvarför var den pistol, pi bade på er vid er arrestering, laddad ialla piporna? Svar: Jag laddade om den, emedan man sade mig, att en hotande folkmassa omgaf huset. Sessionen afbrytes för en stund och börjar igen kl. 2(, e. m. Polissekreteraren Lalmand, som i distriktskommissariens frånvaro varit den polisagent som först tagit befattning med saken, afgifer sin berättelse, hvilken endast innehåller förut kända fakta. Derefter uppropas Ulric de Fouvielle, att afgifva sin vittnesberättelse. Liflig uppståndelse i salen. Fouvielle: Dagen innan brottet föröfvades, underrättade mig Pascal Grousset, min vän och kolatt han i en tidningsartikel blifvit groft ämpad af hr Bonaparte, och anmodade mig att tjena honom som sekundant och å hans vägnar utmana Pierre Bonaparte. Samma afton talade jag med Rochefort-om saken. Han tyckte ej om att Grousset utmanade prinsen, enär vi, enligt hans åsigt, i vår position ej borde utmana någon, utan afvakta utmaningar för att svara derpå. Jag begat mig nu med Rochefort till Victor Noir, och vi kommo öfverens att tills kl. 1 uppskjuta besöket hos hr Bonaparte. När jag följande dagen på ,Marseillaises byrå råkade Grousset, var han missbelåten dermed att vi ej handlat så, som först var öfverenskommet. Han underrättade oss, att Rochefort sjelf på morgonen erhållit ett otidigt bref från Pierre Bonaparte och beslutat slåss med honom. Grousset var tröstlös, att Rochefort blandat sig i denna sak. Emellertid anlände Victor Noir, och vi stego alla tre i en vagn för att fara till Auteuil. Under vägen mötte vi Georg Santon. Victor Noir ropade på honom och han for med. Vid vår ankomst till prinsens hus, stego vi ur alla fyra, men behollo vår vagn. Grousset och Santon gingo att promenera utanför huset. Noir och jag gingo in, talade vid tvenne domestiker och srågade om prinsen var hemma. Vi fingo vänta ett par minuter, hvarefter man svarade oss, att han var hemma och att han frågat hvilka vi voro. Vi lemnade våra kort. Straxt derefter införde man oss i ett rum en trappa upp, såsom jag tror, en stor salong. Vi satte oss, medan vi väntade. Kort derefter kom prinsen ut från ett närliggande rum, Min herre, sade jag till honom, min vän Victor Noir och jag komma till er å hr Pascal Groussets vägnar i ett ärende, hvarom detta bref lemnar närmare förklaring. Prinsen tog brefvet och svarade mig: Ni komma då icke å Rocheforts vägnar, ni äro alltså icke af hans handtlangare? Var god och läs brefvet, min herre, och ni skall få se, att det ej är fråga om Rochefort. Ilan tog brefvet, närmade sig ett fönster och läste det; derefter vek han ihop det med feberaktiga rörelser, kastade det på en stol och gick emot oss.