Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1870, sida 2

När liljan råder, då breder sig liksom en helgdagsfrid öfver land och folk, det är som om den heliga messan sjönges i alla sinnen. Så var det, när vår Engelbrekt lefde, Gud gifve hans själ evinnerlig fröjd. — Den gamle mannen tystnade, liksom om Engelbrekts namn dragit honom långt in i en helgedom, som man ej med bråd fot kunde hvarken beträda eller lemua. Men så fortsatte ban: — Det var. liljans, nu är tistelens tid, och I kännen väl, att ,hvar man får vid tistelen, så stinger han? Dock skall han hafva sin tid, och ur hans förmultnande blommor kan åter fröct af en lilja gro... I skolen kanske se den dagen, I som ären unga, och tänken då på den gamle bispens ord... mig är det ej förunnadt, och mina ögon hafva ock sett nog, då de hafva sett Engelbrekt. Åter tystnade biskopen, och de unga männen, som med vördnad lyssnat till hans ord, begrundade dem i sitt sinne. Men biskopen kunde ej lemna sin Engelbrekt, som nu för honom var sammanfattningen af allt hvad som utmärkte mannen. (Torts.)