Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1870, sida 2

om I så viljen tillåta det och gifva oss de goda råd, som vi tränga till. Biskopen satt tyst och såg på dem, och ju mera han såg, desto mer rörd tycktes han blifva. Han for gång efter annan med sin hand öfver ögonen. — Som I väl veten — fortsatte Herman — hafva här märkeliga saker timat under dessa två år, som gått, sedan vår Engelbrekt dog. Det är mig, som om jag icke rätt kände igen mig, der jag rider fram med samma brinnande längtan som förr att verka något godt och manligt för mitt folk ... Jag är en ringa man, och kan endast verka i det ringa, men jag var densamme, så länge Engelbrekt lefde, och likväl då kände jag inom mig vid allt hvad jag gjorde en fröjd och en lust, som jag nu mera saknar ... Sägen mig derför och sägen oss båda, ty Nils Bosson är i samma trångmål som jag, sägen oss, hvad skola vi göra? Handen, som biskopen just nu förde till ögonen, darrade häftigt, och en lång stund förflöt, innan han flyttade den bort. — Bida tiden! — sade han derefter. — Men, fromme fader — invände Herman — derunder timar det ena efter det andra, som med makt vill attvinga en man svaret på den frågan: handlar du som en ärlig man bör att handla, eller gör du det icke! Ilär gå de bort, den ene efter den andre af Engelbrekts vänner, Broder Svensson, Erik Puke, gamle erkebiskop Olof... är det rätt att tjena under... — Carl Knutsson — afbröt biskopen, vinkande med handen, att Herman ej skulle uttala det namnet — Carl Knutsson är dock den bäste af dem som nu lefva, och i Herrans rådslag kan ej menniskan intränga. Se, när vi blicka tillbaka och liksom sammandraga hela tider i mindre och mer öfverskådliga punkter, så visar det sig, som om Herran i sitt allvisa råd stundom läte en lilja, stundom en tistel växa upp och hafva sin tid.