Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 2

Då hördes lätta steg sväfva fram genom borgaled, och en ljusklädd qvinnoskepnad skred sakta mellan blommorna fram mot den höga linden. Sannolikt såg hon icke i det ljusflöde, hvari hon befann sig, hvem som satt lutad mot trädets stam under den mörka skuggan af det täta löfverket. Hon sträckte fram sina armar mot borgen, och hennes läppar rörde sig, som om hon talat, ehuru intet ord kunde förnimmas, under det att barmen hastigt höjdes och sänktes. Så fortsatte hon sin gang och kom midt för den drömmande Carl. Denne såg upp, och hans öga stannade på den ljusa skepnaden. Han lutade sig fram, hvarje muskel spändes, han sträckte fram sina händer, och så satt han stilla en stund, liksom om han nu verkligen sett en andeuppenbarelse framför sig och gripits af denna heliga rysning, som kommer kroppen att stelnu, under det att själen liksom står färdig att slå ut sina vingar till flygt. Åter stannade den ljusa qvinnan. Hon stod vid yttersta randen af den skugga, som lindens löfavalf bildade, och Carl kunde se hvarje drag i det fina, undersköna anletet, hvarje skiftning i de stora ögonen. Hon talade, och nu framkommo orden fullt förnimbara. — Ja, jag kommer — sade hon — jag måste komma och lemna dig upprättelse för den kränkning, du lidit, Carl ... Och kom snart, kom snart tillbaka!... Här tycker jag, att det skulle gå så lätt att säga dig mitt hjertas mening, mot deruppe bland prakten och ståten midt i lifvets oro och lifvets flärd... kom snart tillbaka! Marsken sprang upp, och hans läppar öppnade sig, men så häftigt slog hans hjerta och så öfverväldigad var han af hvad han såg och kände, att det namn, som han velat uttala, dog bort och han kände, huru rösten ville svika honom. Men han gick sagta fram, och när då ljudet af hans steg tycktes skrämma den hulda skepnaden och bon flög upp ur sin dröm och ville skynda bort,