Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 1

Och dervid bredde sig åter ett visst lugn öfver hans anletsdrag, åtminstone så till vida, att de icke förrådde hvad som vidare föregick på djupet af hans själ, liksom, när ett fartyg sjunker i lugn sjö, efter de första sammanstörtande vågorna och efter den första hvirfveln på ytan, allt så småningom utjemnar sig igen, fast på djupet skeppet ännu brakar i sina fogningar och många i sin dödskamp vräkas ned och sargas mot bottenklippornas skarpa kanter. Marsken hade under sin vandring aflägsnat sig betydligt från Fogelvik, och fram emot middagen kom han i närheten af en utgård, som lydde derunder. Här intog han sin middag, och det välmenande folket på gården visste ej rätt, huru det skulle mottaga sin herre, för att riktigt visa honom all sin kärlek. Eudast en tycktes göra ett undantag, en liten tvärsäker pojke med ljusblå, trygga ögon och linhvitt hår. Ilan gick i skjortärmarna fram och åter på golfvet och talade om allt hvad som föll honom före. — I höstas, ja det var i höstas — sade han, sedan han slutat ett tillkännagifvande, att kattan hade fått ungar — i höstas bröt blacken benet, och far var så ond, så ond; men se, det bjelptes icke dermed, för allt skall ha sin tid, plär gammelsar säga... och så är det... Har I sett sjörået, herre... ja så, I har icke?... Vill I se det då? Ian stannade midt framför marsken med händerna i sidorna och såg honom stint i ögonen. Denne log åt den trygge pojken och sporde: — Hvilket sjörå, gosse, har du sett något sådant? — Ja, har jag så... vill I, så kan I ock få det att se... Det är ute i lugna nätter... och då ror det i en båt, som glänser som bara silfver, ror så långsamt, så långsamt -— här sänkte sig rösten ända tills tårarne kommo i ögonen, och gossen gjorde derunder med handen en rörelse