Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 1

Nu kommo ssvennerna, väl hundrade till antalet, och slamret af svärden och hofvarnas tramp gjorde det, huru mjuk än marken var, omöjligt att urskilja mer af herrarnes samtal. Marsken satt en stund som förstenad. Han måste många gånger om upprepa för sig, hvad han hört, innan han fick alltsammans klart för sig. Urkebiskop Olof död — död af gift — lönmördad — och han, marsken, gick och gälde i folkets mun som lönmördaren! Det var något så hemskt och förkrossande i denna anklagelse, att det fordrades hela ansträngningen af hans kraft för att han icke skulle duka under derför. Hans anletsdrag utvisade, hvilken storm som sönderslet honom, och en lång stund förgick, innan han kunde redigt tänka och sammanlägga det ena med det andra samt beräkna alla möjligheterna af hvad som kunde inträffa med anledning af denna tilldragelse. Till slut kom han dock så långt, att han kunde taga till utgångspunkt den omständigho:en, att hvad helst som skulle komma att ske, så kunde det aldrig bevisas, att han var anstiftaren till illgerningen. Derifrån var det ett kort steg till en ny tanke: hvem kunde hafva fördel af erkebiskopens undanrödjande? och så dök upp ur tankefloden erkebiskopens yttrande till Jöns Bengtsson och dennes svar och besynnerliga utseende, när han såg dem tillsammans sista gången i Svartbrödraklostret i Stockholm.