Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1870, sida 3

erkebiskopens rum. Men han stannade liksom förstenad vid dörren. Derinne satt den gamle erkebiskopen med hufvudet tillbakalutadt i sin stol och ögonen stelt fästade på en svartklädd man, hvilken med häftiga åtbörder tilltalade honom. Erkebiskopens ansigte var likblekt och orörligt, och man skulle hafva tagit honom för död, om icke i hans blick ännu skymtat liksom en strimma at lif. Den svartklädde vände sig hastigt om vid Nils Bossons inträde, och det var som om hans anlete förändrat utseende dervid. Der låg icke vrede, såsom hans åtbörder nyss förut tycks tillkännagifva, utan der låg sorg, djup, innerlig sorg. Han höll i ena handen en bägare, som han räckte Nils, under det han med den andra pekade på erkebiskopen, liksom för att visa omöjligheten af att lemna honom i det tillstånd, hvari han nu befann sig. Och Nils skyndade fram och tog emot bägaren. Här var tydligen den gamle herrens sista stund inne. Den svarte lutade sig tätt intill den döendes öra och sade helt långsamt, så att hvarje ord riktigt skulle hinna tränga in till den flyende anden. — I hafven bört den ed, jag svor, erkebiskop Olof, och nu kunnen I se, att jag hållit min ed! Han vände sig derpå till Nils Bosson, men denne kunde hvarken höra eller se något annat än den döende gamle. Allt det lif, som fanns qvar hos honom, hade trängt sig tillsammans i hans blick, och denna blick stod tästad på den svarte, hvilken icke tycktes kunna uthärda den, utan hastigt såg bort. Det var förakt, men det var ock medlidande, som lågade ur denna blick; det var afsky, men ock glädje. IIelt visst gällde den förra mannen, som lemnat bägaren åt Nils, då deremot den senare var liksom återskenet från de ljusare rymder, hvilka öppna sig för anden, då han står färdig att öfverskrida jordlifvets gräns.