tvifvel från Rom och han befalte mig att skaffa det hit till Nyköping innan qvällen, emedan det säkert innehölle saker af vigt, sade han, och emedan det skulle glädja hans nåd erkebiskopen att få det i bandom så fort som möjligt. — Ett bref från Rom! — utropade kansleren och sprang fram mot Nils Bosson, utsträckande sin hand med en ifver, som om han icke nog fort kunnat få brefvet. — Förlåten mig det, mäster kansler — sade dervid svennen leende — jag måste dock sjelf lemna det herr erkobiskopen i händer! — Godt, ungersven! — yttrade dervid kanslern och vände sig hastigt om till det rum som var utanför erkebiskopens samt vinkade med handen under det hans ögon stodo fulla af tårar — följ mig, följ mig ... det brefvet måste min herre hafva i qväll! Men huru ifrig än den hjertegode mannen var i sin herres tjenst, så var det honom dock ej förunnadt att genast få inträda och glädja eller bevittna sin herres glädje och den verkan, som deraf ofelbarligen skulle åstadkommas. Slottskaplanen kom med häftiga steg in från det yttre rummet och började tala till kansleren. Denne vinkade otåligt med handen och sade: — Icke nu, icke nu... om en stund! Det hjelpte dock ej. Kaplanen drog honom i rockärmen och förde honom med sig ut, under det han lät ett ordflöde strömma från sina läppar, hvarur det knappast var möjligt för någon att kunna uppfatta en enda riktig mening. Kansleren lät honom hållas. Det var så godt, menade han, att få denna sak uträttad först, så kunde han sedan odeladt egna sin tid åt sin herre. Och så gick han med kaplanen ut i det yttre rummet. Nils Bosson, som tyckte sig höra någon tala inne hos erkebiskopen och derför ansåg sig kunna inträda utan någon anmälan, helst då han kom i så vigtigt ärende, öppnade dörren och steg in i