Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1870, sida 3

— IIvem har gifvit honom den? — upprepade kansleren. — Förgift .. han har fått förgift, sägen I? Tårarne perlade ännu utför den fromme kanslerns kinder, men de liksom torkade bort i samma stund, bans sjelfbeherrskning återvände. — Det år ett hårdt, ett grymt tal — sade han. — Men hvem ären I och huru hafven I kommit härin? Den svarte dolde sin bestörtning under ett öfverlägset leende. — Eder sorg är så stor, mäster Andreas, att I icke kännen mig — sade han — I hafven dock sett mig många gånger. Jag är skrifvare hos herr Jöns Bengtsson. Skärpan i kanslerens blick försvann alldeles vid dessa ord. Ordet förgift hade ögonblickligen kommit hans inre i svallning, men vid uttalandet af Jöns Bengtssons namn lade sig vågorna åter till ro, åtminstone hvad skrifvaren sjelf vidkom. Men samma genomträngande och anklagande blick fästade sig i stället på marskens sven. — I kommen som en fridens och försoningens budbärare, sven — sade han — men dock stånden I der med giftbägaren i eder hand... Jag upprepar min döde herres ord: Judas, Judas, hvi förrådde du mig med kyssande? — Hvad menen I, mäster Andreas — sporde Nils med ädel barm — I veten bäst sjelt, med hvad rätt I kunnen tala så till mig, då jag knappast varit eder från ögonen, sedan jag satte min fot här på slottet. Det synes mig, som om I gjorden klokare, att först taga reda på, huru denna dryck kommit hit, innan som I låten slika ord gå öfver edra läppar. — Svennen har rätt — yttrade skrifvaren — det första I hatven att göra, fromme mäster kansler, är att anställa undersökning, huru denna olycksaliga dryck blifvit eder salige herre, Gud hans själ nåde, gifven att dricka. Jag icke blott