Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1870, sida 2

— Ja, ja, frukta dig icke, jag är ingen kung Waldemar, som befaller dig uppsöka Kullemanner för att utgissa mina tankar... du skall få den att veta... Jo, jag tänker på, huru många Judaskyssar, som blifvit gifna i verlden ... Se på der lilla taflan här, Andreas, der har du den första Judaskyssen ... men se nu härut genom fönstret : här utbredde sig en gång bondelägret, och befrielsehären stormade fram under Engelbrekt mot dessa murar... Nå väl, äfven denne mannen, äfven Engelbrekt föll för en Judaskyss... Och sjelfva denna Guds sköna verld, Andreas... Se bättre hit, se skogen derborta med sitt lugna, tysta allvar, se vattnet, se ängarna . . . Och likväl, må man icke säga till all denna herrlighet, när man tänker uppå, huru den lockar menniskan att glömma det enda nödvändiga för det tillfälliga och förgängliga, — må man icke tillropa dessa skogar, dessa vatten, dessa ängar: Judas, Judas, hvi förrådde du menniskones son med kyssande... Sannerligen säger jag dig, Andreas, ormen ligger ständigt ringslagen i kunskapens träd och bjuder på förföriska paradisäpplen! Ack, äfven jag, arme man, har frestats och fallit, äfven jag har utdelat en Judaskyss ...! Erkebiskopen slog sig för sitt bröst, och med en suck sjönk hufvudet ned. Men han vacklade dervid och skulle hafva fallit i golfvet, om icke kansleren skyndat fram och uppehållit honom. — Käre, gode herre! — sade kansleren — I skolen icke tänka sådana tankar, som så uppröra eder ...! — Ack, vän Andreas! — sporde erkekiskopen och fattade sin kansler hårdt om armen — hvi skulle jag icke tänka sådana tankar, som ända min själ till frälsning... Jag vet icke... ag kan det ej törklara för mig, men den lilla aflan der har framkallat så underliga tankar i mitt hufvud... Kunde så visst svaret komma från .. från den helige sadren i Rom. Du vet icke,