Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1870, sida 2

kommo och en af hans lärjungar kysste honom för att dermed gifva honom tillkänna. — Den lilla taflan — upplyste höfvidsmannen — har suttit här mycket länge. Gammalt folk säga, att herr Bo Jonsson, då han lät ombygga slottet, låtit inmura taflan här i fönsterfördjupningen. Han skall sjelf hafva bebott just detta rum... Men taflan lärer väl icke vara mycket värd eftersom den fått sitta qvar allt sedan... Erkebiskopen såg härvid närmare på taflan och upprepade sakta för sig sjelf: — Judas, Judas... förråder du menniskones son med kyssande! — hvarpå han tillade — de orden kunde väl konung Birger och hans bröder upprepa till hvarandra, hvad var väl deras brödrakärlek annat än en judaskyss, som gafs och bedrog, först af hertigarne åt deras broder konungen, och sedan af konungen och hans drottning åt hertigarne ... Helt märkelig och betydelsefull synes mig denna tafla vara just här på detta slott ... Den gamle prelaten drog ett djupt andetag och vände sig om, och liksom för att ytterligare stärka sig med den svalkande drycken förde han ännu en gång bägaren till sina läppar. När han satte den ifrån sig, vände han sig till höfvidsmannen med en begäran, att denne ville skicka upp mäster Andreas, hans kansler, hvarpå höfvidsmannen aflägsnade sig. En stund derefter inkom kansleren, men tog förskräckt ett steg tillbaka, när han fick se sin herre. Hans ansigte var likblekt och ögonen lågo så djupt i sina hålor, men erkebiskopen stod dock uppe och såg än ut genom fönstret, än på den lilla taflan. — Veten I, käre mäster kansler — sade han med ett graflikt leende — veten I, hvad jag står här och tänker uppå? — Nej, vördige herre... hvad tänken I på?