Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1870, sida 3

—F— ————— betydelse åt hans ord — den man finnes nog i Sveriges rike, som kan uppbära konungens krona och mantel! Iård och stel var alltid Jöns Bengtsson till sina anletsdrag, men vid dessa den strävge erkebiskopens ord blefvo de kalla och hvassa, och det liksom utströmmade en förlamande iskyla ifrån dem. Det var ej möjligt att missförstå erkebiskopens mening, och att den blifvande konungen var den stolte, redan allt för mäktige mannen, som nu stod ansigte mot ansigte med honom, det var dagsklart. — Så viljen I då rent afsätta konung Erik? — sporde domherren. — Hvarken jag eller någon annan, menar jag, vill något slikt — tog åter erkebiskopen till orda, men nu med mera skärpa än förut och med en stränghet i sitt minspel, som undertryckte hvarje fortsättning af detta samtal. — Det är konung Erik sjelf som afsätter sig, i det ban gör sig omöjlig att föra styrelsen öfver Sveriges land. Dock hoppas jag till Gud, att så icke skall blifva, utan att han en gång tager vid att hålla lag och rätt och föra regeringen som en korung bör att göra. Ty en konung måste finnas i Sveriges land, det är vår enda räddning! Marsken yttrade intet till detta samtal. På det hela taget var det ock hans egna tankar, som erkebiskopen uttalat, ehuru han icke delade dem derutinnan att konung Erik skulle återkomma till riket. Men den eld, som brann i Jöns Bengtssons mörka öga, nästan förskräckte honom. Det var: ej blott harm öfver något felslaget hopp, någon förlorad möda, det var en vrede, som längtade efter alt gripa och krossa sitt rof. Men munnen log och det stolta hufvudet böjdes inför förmannen. — Så har jag intet mera att med eder förhandla, vördig fader erkebiskop Olof — sade han — jag önskar eder i den heliga tresaldighets namn en lyckosam färd både fram och åter!