Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1870, sida 2

—— — — ——2 UTRIKH FRANKRIKE. Det har varit många suppositioner yttrade om den ställning, som den nya franska ministören skulle hafva sör afsigt att intaga till enhetssträfvandena i Tyskland. Särskildt bar det icke så sällan varit påstådt, att utrikesministern, grefve Daru, stode — i afseende på nämnde sträfvanden — på ungefär samma ståndpunkt som hans vän Thiers. Enligt en korrespondens till -Köln. Zeit. är denna upptattning alldeles oriktig, och korrespondenten påstår, att en medlem af det franska kabinettet tull honom yttrat följande: vIlela den nuvarande franska mihiståren är högst gynnsamt stämd för utvecklingen af de tyska förhällandena. Jag sjelf är måbända en af de få fran n, Som ega en noggrann kännedom om intensiteten af den tyska rörelsen; men alla mina kolleger, likasom jag sjelt, ba — hvad man än må harom utsprida i annan syftning — alltsedan vårt tillträde ar våra poster flera gånger haft tillsalle att i handling bevisa, buru vänskapliga och välvilliga afsigter vi hysa, icke blott sor Tyskland i allmänhet, utan äfven för Preussen i synnerhet. Må man icke tro, att det fattats oss tillfallen och anbud att inlåta oss i förbindelser, hvilka kunde eller t. o. m. måste — leda till en mot Preushr sicndtlig poli men att vi städse hållit på att med all kraft tihbakavisa hvarje dylikt närmande. Då vi inträdde i ministöären, erioro vi till vår förvåning, att general VFicury i Petersburg bragt den nordslesvigska frågan på tal och säledes tagit initiativet till en diplomatik aktion, hvars slutliga resultater vore svåra att beråäkna. Gentemot detta lemnade grefve Daru genast representanten vid ryska hofvet de mest bindande anvisningar att icke vidare på något sätt beröra denna fråga. Vi voro alla af den åsigten, att tortfarandet på den af generalen inslegna vägen nöd åndigt hade måst grumla våra förhållanden till Pre i sen, och enär det nuvarande kabinettet vore en minister i bestämdt fredlig riktning, satte vi alla ett alltför högt värde på de bestående goda förhållandena till regeringen i Berlin, för att icke för en fråga, sådan som den nordslesvigska till sin grund är, ens för ett enda ögonblick vilja störa desamma. Men om vi icke någon gång gjort någon hemlighet utaf våra aliga grannförhållanden till Preussen och Tyskland, så är det dock af vigt, att man på andra sidan Rhen — och specielt nationalpartiet — icke måtte försvåra arbetet för oss, t man i Tyskland må veta, huru vi än ämna ställa oss till förloppet af enhetsfrågan. Just derföre har grefve Bismarcks sednaste tal angående Badens eventuella inträde inordtyska förbundet gjort ett särdeles godt intryck på oss alla, emedan videraferfarit hans fasta vilja att på intet sätt påskynda utvecklingen af denna kinkiga fråga. Alit, det vi ha att önska, att man i Berlin måtte blifva fast i den af grefve Bismarck uttalade åsigten; ty man bör i det tyska nationalpartiets leder icke förgäta, det vi alla, trots våra af mig här förut uttryckta åsigter, skulle vara ur stånd att kämpa mot strömmen af den patriotiska rörelsen i Frankrike, i fall Preussen genom någon i ögonen fallande påtryckning ville tvinga sydstaterna, met befolkningarnes vilja, till inträde i nordtyska förbundet. För dett: fall vore det, som sagdt är, omöjligt att hålla tilbaka de politiska passionerna i Frankrike, och häraf kunde ett outsägbart elände bli töljden. Helt annorlunda skulle det vara, om med tiden i bela södra delen af Tyskland en så enhällig folkrörelse för föreningen med nordtyska förbundet gåfve sig tillkänna, att hvarje motstånd vore barnsligt eller oberättigadt. Men ingen lärer väl vilja påstå, att för närvarande en sådan folkrörelse föresinnes. . . De 74 personer, som till följe af del 4