Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 3

gerare som det har rättighet att söra, så är det tydligt att vid fullt passagerarcantal, dä villerrallan, rusningen till de få båtarne och dessas öfverlastning icke stå till att hejda, endast en ringa del af antalet skall kunna räddas, ochaatt på de ångfartyg — och dessa äro beklagligen de flesta — der den ringa räddningsmaterielen icke är i ordning och båtarne Jastade med fraktgods, någon räddnidg icke är tänkbar, äfven om endast ett lif skulle komma i ga att räddas, såsom då någon af våda fallit i sjön. Om möjligt ännu sämre är det stäldt med räddningsmedlen på 2:dra klassens ångbåtar. De skola föra en eller flera båtar och föra vanligen blott cn, som står på öfverbyggnaden i båtklossar utan synlig inrättning, hvarigenom den kan förflyttas till vattnet. Denna båt är ju i enlighet med lagen ,lätt tillgänglig der den står, men den är likväl fullkomligt oanvändbar, emedan den icke ens då fartyget ligger förtöjdt vid kajen kan med hissbacken och taklet kastas i sjön utan att komma med ena ändan före och blifva half med vatten. På andra ångbåtar af samma klass står den enda båten tyärskepps akterut på däcket. Den förflyttas i sjön på samma sätt som båten från öfverbyggnaden, med den skillnad, att här användes en talja och en dävert; resultatet blifver dock detsamma som i förra fallet. På 3:dje klassens ångbåtar är förhållandet enahanda eller sämre. På ingen enda af våra ångbåtar finnes en lifbåt eller ett lifbälte, liksom icke heller exempel gifves, att i någon ångbåts reglementerade roddbåtar äro placerade de dithörande, för lifbergning, segling och rodd erforderliga inventarierna. Visserligen hafva vi sett att de berömdal frigöringshakarne varit på sednare tiden begagnade för en å två båtar på de flesta ångbåtar, men hvartill kunna de gagra, om båten för öfrigt icke är i skick att kunna sättas i sjön, då propp, tullpinnar o. d. fattas? Då förordningen icke nämner ett ord om huru .2oddbåtarne skola vara beskaffade eller placerade, eller hvar deras inventarier skola förvaras, eller ens hvad som menas med , erforderliga inventarier — så är det klart att ingen ångbåtsbefälhafvare kan anses skyldig till försummelse härutinnan, så snart ombord å fartyget finnes en åra och en propp till hvarje båt, ty det kan ju ara hans åsigt att båten blott behöfver vrickas am och att således en åra är alldeles tillräckigt. Slutligen nämner förordningen icke heller, att de befintliga ,roddbåtarne böra kunna sättas i sjön, hvarföre ett bolag icke gör sig skyldigt till försummelse om dävertar fattas och båtarne måste vid behof kastas i sjön för hand, liksom icke heller en befälhafvare om båtarne äro sönderspruckna af solen, så att de sjunka i marvatten, så snart de firas. Af det sagda torde framgå, att en förbättring af förordningen om räddningsmedel ombord på ångfartyg är af högsta behof påkallad och icke ur någon synpunkt längre bör uppskjutas. Härvid lärer icke kunna komma ifråga att följa Englands exempel, då dess lagstiftning i ämnet ingalunda lemnar någon garanti för passagerarnes säkerhet vid tillfällen då större olyckor inträffa. Deremot synes oss ett närmande till det amerikanska exemplet vara det ur alla synpunkter för ändamålet lämpligaste. . Vi tro att frågan är af beskaffenhet att icke kunna falla, sedan den en gång blifvit upptagen, och hoppas — i motsats mot insändaren i Dagens Nyheter — att regeringen icke skall dröja med utfärdandet af en förnyad och förbättrad förordning i ämnet, då ju möjligen många menniskors lif och välfärd derpå kunna bero. — r.