Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 3

vet du, i ett besök på den syren ligger mera eckande kraft än i många postillor. Du måste höra mera om fyren, ty nu, sedan vi beskådat blommorna, mörknade det litet och vi gingo upp i fyren för att se den tändas. Mången qväll hade vi sett den på afstånd, en besynnerlig rörlig stjerna, som lyste, försvann och åter blänkte fram, än med rödt, än med hvitt, än med grönt sken. När vi nu landstego, funno vi ett torn, hvari vi stego upp för en trappa. Vi kommo till två små rum, der olja förvarades och nya glas, i händelse något skadades, äfvensom signaler af alla slag att nyttjas vid dagsljus. Allt var snyggt och prydligt. Ålutligen kommo vi till fyrens topp, ,lanternan, och blefvo så bländade at ljuset, att vi ett ögonblick ej kunde se något. Men småningom blefvo vi varse den ofantligt stora lampan med silfverskinande speglar omkring, lysande som solar; det var knappt rum att gå omkring dem — och man ville knappt gå, ty vi kände oss som stackars flugor, som kommit in i en lampkupa. Rummets väggar voro af glas ända ned till våra fötter. Ehuru vi för glansen derinne icke kunde se något annat utanför än kolsvarta mörkret, kunde vi höra vågornas brus nedanför — och tänka hur det måtte vara vid midnatt eller under en storm på denna ensliga fläck midt ute i hafvet. Der sutto nu tvi än på vakt — de måtte vara goda vänner. nk ett par menniskor som grälade i en fyr! Nej, de skola förelysa andra — tänk hur vaksamma och noggranna de måste vara natt och dag, då några minuters vårdslöshet kan förorsaka att ett ståtligt skepp styr vilse, stöter på farliga klippor och kanske förgås och sjunker 1 djupet med hela sin besättning. Vi lyssnade till männens berättelser utan att våga draga andan; de talade om stormar, om underbar räddning och ädla, tappra, sjelfförsakande handlingar af folk på dessa stränder. Hur lifligt önskade vi icke att sjelfva vara stora, att få upplefva något sådant, simma ut till en strandande båt med ett rep i munnen eller vara med i en räddningsbåt och fara ut till ett sjunkande skepp — följa en lots eller hvad som helst, om vi bara finge göra något eller rädda någon. Kanske, om vi behålla denna varma längtan, detta deltagande hjerta och oförfärade mod — hvem vet? Kanske få vi det med tiden. Vi gingo nu ned. Månen steg upp med blekt ljus, svart i nedan. Den vänliga frun gaf oss blommor, och en af hennes bekauta kom att fara med i vår båt. IIon berättade på hemvägen fyrfruns öden: ,En stark och varm själ bor under den oansenliga ytan. Ilon var en rik och omtyckt flicka i en småstad och hade hvad man kallar bildning; men en kuriös känsla som kallas kärlek kom henne att förkasta många goda anbud och taga en handelsbokhållare till äkta. Ilan var en ,,dalmåns, henne i allt underlägsen, och inom kort förstörde han all hennes egendom och slog sig sedan på att supa. . De flyttade till kusten, och efter många trassliga öden blef han slutligen syrmästare. Derute på den ödsliga klippan blef hon bortglömd af hela verlden, ingen af hennes fordna vänner och bekanta besökte henne der, och nästan aldrig kom hon i land. Ensam med sin olycklige man, gjorde hon likväl deras boning treflig och behaglig, oaktadt fattigdomen och den bedragna ungdomskärleken. Ofta skötte hon fyren i mannens ställe och vägledde de seglande. Då — efter många barnlösa år — fick hon en tröstens engel, ett litet barn, en liten söt flicka, som blef hennes enda sällskap och enda glädje. Så lycklig var hon med henne, att hon tyckte den ödsliga klippan var ett riktigt paradis ,för barnets Skull-. Och så var det i sem år. Sjöfarande kunde med tuben se huru grenljusen lyste genom fönstren på det lilla huset, huru der illuminerades de mörka qvällarne för den lilla flickan, och ingen prinsessa kunde ha ljusare julafton än hon. Men en tid derefter var det så mörkt derute på klippan, det var som om det lilla huset hade försvunnit — lilla flickan var död — och modren nära döden af sorg och förtvislan. Nu var måttet öfverfyldt och korset för tungt. Men tror du att hon gick under? Nej, hon reste sig åter upp på Guds kraft och blef samma qvinna som förr — fastän hennes lif var fullkomligt glädjelöst. Om våren såg man åter med tuben huru den lilla fruns kjortlar svajade i blåsten, som ett litet segel på klippan, då hon gick lutad öfver sina blommor och byggde små hus af stenar öfver de ömtåligaste plantorna. Aldrig klagade hon. Med sorgen i hjertat gör hon ändå, alltid outtröttlig, just hvad bon bör. Hon spinner och vålver, gör fina här-, perloch papparbeten, uppehåller huset med sin flit och hbyfsar upp sjelfva sin gubbe, fastän han ofta är röd som en stormig aftonhimmel. När någonsin någon välvillig menniska kommer dit, smakar det I henne som ett glas friskt vatten smakar en törsstic. Kanske att den beständiga åsynen af det vida himlahvalfvet och bafvet, känslan af det oändliga gör det lättare att se tidens sorger i deras rätta dimensioner. Jag vill ofta fara hit soch få de dubbla utsigterna öfver en stor horisont och ett stort menniskohjerta. IIuru mycket ha icke vi lyckliga att lära af denna olyck iga! IIon begäfvade oss rikligen med blommor och goda tankar. Vi foro hem med händerna fulla af I buketter, och våra hattar voro bekransade, då vi återkommo från en seglats utåt hafvet. (B.-P.)