Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 2

Rörande de sordringar, som herrarne framstälde om att konungen skulle rätta sig efter Kalmaremötets beslut af år 1436, ville konungen ej lemna något besked. Det blef allt tydligare att på konungen icke var något att räkna. Ville herr Krister och hans anhängare vinna makten i Sverige, så måste andra medel anlitas, och derför började han nu helt försigtigt rycka på trådarne till det nätverk, som han under tiden hopspunnit, och hvari han hoppades kunna snärja den förhatlige marsken. Dertill hörde upproren i Dalarna och Wermland, ehuru den gamle, sluge och försigtide herr Krister derunder tedde sig som sjelfva vänskapen och förtroligheten. Sakernas läge var ganska bryd-amt för marsken, ty genom att tukta bönderna skulle han naturligtvis aflägsna dem från sig, och utan tvifvel var det något sådant som motpartiet åsyftade. För Curl fanns ingen annan utväg än att visa sig allvarsam mot de upproriske och på samma gång söka genom utskickade visa dem det sanna förhållandet, och han begagnade båda medlen. En omständighet, som mycket bidrog att reta drotsen, var den, att han nödgades lemna Stockholms slott åt marsken ensam. Väl fick han Nyköpings slott i ersättning, men det förnämsta slottet i riket och det dermed följande högre anseendet var dock i marskens ego. Ingen förstod emellertid bittre än herr Krister att hälla god min och asbida tiden. Kort efter återkomsten från Danmark, när underrättelse kommit, att Dalkarlarne åter dragit ned mot Westerås och der dödat marskens tappre fogde Bengt Gunnarsson, hölls ett möte i Arboga, der Carl påyrkade de strängaste åtgärder mot allmogen. Men antingen nu slugheten dref drotsen för långt, eller att marsken i sj verket var honom för slug, 2ög af, den e föreslog mildare mått och steg, han ville sjelf söka bringa saken till rätta; och marsken lät honom råda. (Forts.)