Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1870, sida 3

långt, då den ende adjutant, som åtföljde honom, vände sin häst åt sidan och galopperade bort. Napoleon var nu ensam, omkring 50 steg framför mig, och jag kunde svagt urskilja honom i örkret. Han red så hastigt den ojemna marken tillät, och jag glömmer aldrig den underliga känsla jag erfor, då jag följde denne verldens mäktigaste man, af hvars ord nationers öden berodde. Mina tankar hindrade mig att beräkna tiden, men slutligen nådde vi spetsen af en kulle, öfver hvilken en kall vind blåste. Ett vidsträckt taffelland tycktes nu utbreda sig åt alla håll, öfver hvilket kejsaren fortsatte sin väg. Medan jag undrade öfver den säkerhet hvarmed han fortsatte sin kosa, såg jag på långt asstånd ett ljussken, mot hvilket han synbarligen tog vägen. Slutligen syntes åtskilliga vakteldar mot nordvest, hvilka utsträckte sig vida och kastade ett rödaktigt skimmer mot den mörka himlen. Plötsligt märkte jag att kejsaren stannade och steg af sin häst, men likaså hastigt satt han åter i sadeln. Nu tog han en annan kosa, vände sig mot söder, och lät sin häst falla in i raskt traf. En brant kulle låg framför oss, men då vi hunno dess topp, visade sig det praktfulla skådespelet af tusentals vakteldar, hvilka tycktes ligga så nära, att det liknade en flammande krater på bergets topp. Långt bort mot norr utsträckte sig en annan mycket längre linie af eldar, ehuru vidt åtskilda. ÅKiskilliga mindre eldar på slätten utmärkte sältvakterna och man kunde lätt urskilja de båda armdöernas linier medelst dessa lågor. Medan jag betraktade den storartade scenen, hade kejsaren hunnit ett stycke före mig, och plötsligt hörde jag en vedett utropa: (Qui vivels Försänkt i tankar svarade Napoleon ej och minskade ej heller sin hastighet. Qui vive ropade rösten äter, och innan jag hann fram upprepades anropet för tredje gången, omedelbart åtföljdt af ett gevärsskott; — ett andra och ett tredje töljde, — och derefter smattrade en salva ölver slätten; — men redan hade kejsaren sprungit ur sadeln och nedkastat sig framstupa på marken. Jag högg sporrarne i min häst och ilade framåt mot vedettkedjan, medan Jag ropade: Kejsaren, Kejsaren! Men mitt rop hördes ej och en ny salva brakade; en kula träffade min arm, en annan dödade min häst, — men jag sprang upp, rusade framåt och upprepade mitt rop. I detsamma nalkades Napoleon och ledde sin häst vid tygeln;-— hans steg voro afmätta och hans ansigte syntes lugnt i skenet från blossen, som nu samlades omkring oss— Ni äro vaksamma, mes enfants, sade han småleende, — låt se att ni äro lika raska med er eld i morgon. Ett jubelskri besvarade dessa ord, medan han fortfor: — Det är unga soldater, löjtnant; —gardet hade haft mera tålamod; — hvar är officern, som följde mig? — Här, sire, svarade jag och sökte dölja blodet, som strömmade utester min arm och hand. — Sitt upp och följ mig till högqvarteret. — Min häst dödades, sire. — Ja, in öll en ung soldat, — och han sjelf har en kula i armen. År ni sårad? sade kejsaren hastigt, och hans örnblick fästades på mig. — Endast ett köttsär i armen, sire. — Hemta genast hit en kirurg, löjtnant, sade han till vaktbefälhafvaren, och medan denna befallning verkställdes, fortfor kejsaren till mig: — Urt namn, löjtnant? — D..., sire. — Hvilken kår tillhör ni? — General Lasselles, sire. Nirurgen anlände nu, och kejsaren qdvarstannade till dess undersökningen visat, att kulan blott rispat öfverarmen. — Unge man, sade kejsaren derefter, med detta oemotståndliga uttryck, som endast han cj ni har gjort er pligt, men jag är er gälde detta kors som ett minne af er kejsare, och anmäl er i högqvarteret när ni blir i stånd dertill. Med dessa ord aftog han sitt eget hederslegionskors, fästade det på mitt bröst, steg till häst och försvann i mörkret, medan jag stod mållös af glädje, och ropen vive VImpereur skallade omkring mig. — Parblew, kamrat, utbrast vaktbefalhafvaren, — den der rispan gör er till öfverste, om vi vinna bataljen i morgon, — och det der koret — — — Skall följa mig i grafven, utbrast jag och förde det till mina läppar. Denna önskan skall äfven blifva min sista n SN.