Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1870, sida 3

mandragit sina stridskrafter och begisvit sig på marsch till Gondokoro, hvilken plats han hoppas uppnå före regntidens början i April. l d 1 Skizzer. Napoleon Es rekognoscerings-rund. (Ur en veterans dagbok.) Vid åttio års ålder hoppas man intet mera af detta lifvet, — man endast minnes. Öch dessa en pligttrogen lefnads minnen utgöra en ersättning! för ungdomens herrliga illusioner, dessa inbillnin-! gens hägringar, hvilka dock så ofta försmälta i en -— förstulen tår trån ditt öga. Äfven jag harsl likasom så många andra erfarit detta, ty det enda su verkliga, som återstår mig at min ungdoms stolta sA Sr ; K 1 s drömmar, är: mina minnen och min lilla pension. sam, ty äktenskapets sällhet blef mig aldrig beskärd, och alla mina anförvandter äro döda, känner jag mig dock lycklig, ty jag är nöjd med min lott, och dessutom eger jag en skatt, — en klenod, som intet i verlden skulle kunna förmå mig att afstå. Ni undrar säkert5 hvad det kan vara; nåväl, det är ett hederslegions-kors med sitt röda band, som Napoleon den förste sjelf har burit och med egen hand ! gifvit mig. — Huru ofta har jag ej med vördnad framtagit det gamla hederstecknet från dessförvaringsrum och länge suttit försjunken i ber s traktande af det urblekta bandet, samt dervid så tydligt sett den store ma: framför mig! Fritt s må historien bedöma, ja fördöma honom som menniska och statsman, men för oss, som kämpat tillsammans med honom, blödt för honom och delat hans ära, för oss måste han framstå som idealet af s en krigare, och må ett yngre slägte förlåta gubben denna hans sista illusion! t Men det roar er kanske att höra min klenods enkla historia. Det var den 13 Oktober 1806, således dagen före !1 slaget vid Jena. j Redan tidigt på morgonen hade Murat inträffat hos general Lassalle, hvars stab jag tillhörde, samt efter en kort rådplägning beordrat honom au med sin lätta brigad genast framrycka mot ena. — Allt utvisade att en batalj förestod; kurirer och adjutanter passerade oupphörligt våra sqvadroner ! och de mest motsägande rykten cirkulerade rörande fiendens antal och ställning. Då vi nalka-. des Lausitz, ersoro vi att hela den preussiska ar1 mån under furst Hohenlohe ockuperade platån vid Jena, samt att en särskild kår, under preussiske konungens eget befäl, var stationerad vid Auerstadt. Från den upphöjda ständpunkt vi innehade ! kunde vi se marskalk Bernadottes kolonner marsche-A E ra mot öster. Det kommenderades halt, och brigaden beredde sig att bivuakera, ty natten inbröt, då plötsligt en stabsofficer anlände med order från kejsaren sjelf att genast framrycka till Jena, der 1 han nu koncentrerade hela sin styrka. Vägen var illa tilltygad af artilleri och kavalleri, som förut hade passerat den, och emedan natten var mörk gick vår marsch ganska långsamt. Efter en stund beordrade general Lassalle mig att taga en ordonnans med mig och skynda förut for att söka skaffa folket qvarter i Jena. Sedan jag valt en tysk till min ledsagare, skyndade jag framåt och lemnade snart våra sdvadroner långt efter mig. Vi hade ej hunnit långt, då jag märkte af våra hästars tramp, att vi betunno oss på en jordväg, och ej på en grusad chausss. Jag frågade min ordonnans, men han påstod bestämdt att vi ej bade vikit af från rätta vägen. Jag red framåt så hastigt som möjligt, men slutligen blef. leran allt djupare, och allt antydde att vi befunno 085 på en biväg. Att återvända hade varit hopplöst, mörkret hindrade oss att upptäcka den punkt, der vi hade lemnat hufvudvägen, och jag beslöt således att fortsätta min väg framåt. ! Efter ungefär en timmas raskt trat utropade: ordonnarsen, som red något före mig: Ettljus; och ögonblicket derefter tillade han, — der äro flera ljus, derborta! — Jag tyglade genast in min häst, ty det föll mig in att vi kanske hade kommit ned på de preussiska linierna. Sedan jag lemnat min häst till ordonnansen samt befallt honom att sakta följa mig på något afstånd, gick jag framåt några tusen alnar med ögonen stadigt fästade på ljusen, hvilka rörde sig från punkt till punkt och genom! sitt matta sken förrådde att de ej voro vakteldar. Slutligen kunde jag från en liten upphöjning af marken tydligt se att det var en afdelning artilleri, som sökte framtränga genom en träng ravin; några minuter derefter hörde jag ljuden af fransyska, och. sålunda fri från hvarje bekymmer rörande nationaliteten steg jag åter till häst och kom snart fram till dem. Det var fyra batterier af Lannes artilleri, som genom ett misstag likt mitt eget bade lemnat chaussn och följt en af sidovägarne, som sålunda fört dem vilse; och här voro de nu, inklämda i ett t ångt pass, utan att kunna röra sig framåt elier tillbaka. Den kommenderande officeren var en ung öfverste, fullkomligt öfverväldigad af sitt missi öde, ty ban underrättade mig att hela divisionens i artilleri följde honom och måste råka ut för samma olycka. Den stackars unge mannen, som otvifvelaktigt skulle hafva stormat ett batteri utan den minsta fruktan, var nu så förtviflad, att ban skyndade fram och tillbaka, gaf de mest motsägande order och ökade förvirringen ännu mera. De främsta pjeserna afbröstades, och man försökte satt draga kanonerna tillbaka, men lavettaxlarne i voro på båda sidor så inpressade mellan klippor, att hvarje ansträngning tycktes vara fåfäng. I detta ögonblick, då förvirringen hade nått sin I höjd, medan hästarne stodo fränspända och männen ropade till hvarandra, inträdde en plötslig tystnad, och en betallande, allvarlig röst yttrade: — Hvem kommenderar denna division? — General Latour, svarades det. — Hvar är han? frågade den förste talaren så tätt invid mig, att jag vände mig om och såg en kort, undersätsig man, iklädd en grå öfverrock och med ett ridspö i handen. — Hos hufvudstyrkan bakom oss. — Kanonierer sitt af! kommenderade mannen i öfverrocken, -facklor till fronten! Då befallningen åtlyddes och eldskenet föll på hans anletsdrag, såg jag att det var Napoleon sjelf. Inom ett ögonblick var hela scenen förändrad; parkverktygen framtogos, arbetsafdelningar bildades, och ravinen gaf eko af släggornas slag mot graniten, medan kejsaren med en fackla i handen Stod bredvid och sjelf ledde arbetet. Han gaf sina order åt underofficerarne och manskapet, men yttrade ej ett ord till officerarne, I hvilka nu stodo darrande omkring honom. Jag kan ännu sc det bleka, orörliga ansigtet. Ej ett ord undföll honom utom en gång, då han ssade halshögt till sig sjelf: D Och detta batteri var det första, som skulle .löppna elden i morgon! Öfverste Savary stod bredvid honem, men vågade ej tilltala honom. Ilan visste att hans djupaÅste harm visade sig genom tystnad. Efter hand gaf granitväggen vika, lavetiaxlarne blefvo fria ä och hästarne åter inspända. Pjeserna rullade längsamt genom ravinen, och kejsaren lemnade ej stälet förrän större delen af detachementet hade pasVgerat. Derefter steg han till häst, vände sig mot Jena och red i raskt traf, oaktadt det djupa mörkret. Jag följde efter ljudet från hans hästs hofvar och uppnådde efter trefjerdedels timma en l grupp byggnader, der en kavalleripiket var statioi naerad och åtskilliga stora eldar voro tända. bred;