Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1870, sida 2

nes ställe... det är nu så, vi kunna det ej förneka, ej heller hjelpa ... vi måste taga saken, som han är. — Min dotterson har rätt — vidtog herr Krister — det är, som han säger. Och marsken är formligen vald till rikets höfvidsman, men, Gud bättre, han lärer ej kunna bota det onda, ty efter hvad tidenderna norr ifrån gifva vid handen, så ir det mot honom allmogen väpnar sig. Det är enligt min mening en stor olycka just deruti, att en svensk herreman och herr Carl Ulfssons dotterson kunnat nedlåta sig att först taga marskembetet emot af vår nådige herre konungen och så låta välja sig af allmogen till höfvidsman för riket. Min tro är, att det varder honom svårt på sistone att tjena två herrar tillika. Derför kan han icke heller undgå sådana svårigheter, som att nödgas inrymma här vid sidan om sig inom Stockholms slott den, som, enligt Sveriges lag och gammal god sedvänja, är främsta mannen i riket näst vår nådige herre konungen. — Slikt duger icke — inföll den hetlefrade Magnus Gren — slikt duger icke, en skall hafva Stockholms slott och en skall förestå riket, och vid mitt goda svärd, det skall icke blifva herr Carl Knutsson. — I läggen alltså botemedlet deruti, att af de två Lufvudena marskens blir det som viker? — sporde Jöns Bengtsson. — Det är min mening! — försäkrade herr Magnus lifligt. — Det torde ock vara den rätta! — återtog nerr Jöns — om det ock icke är den bästa. Ty konungen bör väl dock icke förgätas helt och hälet, sedan vi nu med visshet veta, att han ännu ir i lifvet. — Derom finnes intet tvifvel — inföll herr Magnus — jag har sjelf talat med hans nåde, conung Erik, och han sade mig, när jag nu för