Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1870, sida 1

JCIHUVUAUAn UIÄLIIAI DLvVHAHVIiIII P. i777 ania. Allt hvad som rörer besraktningssaken öljes fortfarande här i landet med den törsta uppmärksamhet, och jag vill bär redan sammanfatta några af de vigtigaste ttrandena om densamma. Realiteten af de nu utaf samtliga våra sjömansföreningar beslutade resolutionerna utgår på: 1) att de för ögonblicket gälande fraktnoteringarne ej äro en verklig måttstock för fraktvärdena; 2) att dessa noteringar i hvarje fall, om någon af redarne antager dem, äro alldeles ruinerande och måste höjas; 3) att redarne sjelfva äro skuld till marknadens nuvarande flaua tillstånd, emedan de gifva näring åt jobberiet. Det är alltså för att sätta er gräns för dessa missförhållanden, som våra rederier uppträda alla som en man med en enighet och en sammanhållning, hvartill man svårligen i någon annan sak skall kunna uppvisa maken. Afsigten är således ingalunda att vilja tilltvinga sig öfverdrifvet höga frakter, eller ens att på det hela taget göra ett försök att hindra den fria konkurrensen, eller att lägga orimliga band på redarne, utan att begagna sam— — ———— —— manhällningen mellan dessa för att äterupprätta ett normalt tillstånd uti ifrågavarande förhållanden, hvilket genom mäklarnes jobberi och de små redarnes brist på hänsyn till de gemensamma intressena blifvit rubbadt. På flera ställen har man upprättat frivilliga befraktningsbyråer med syfte att arbeta i riktning af frakternas reglerande på det sätt, att byrån beräknar det minimum, för hvilket ett fartyg kan segla i en viss route. Enhvar skeppsredare, som ansluter sig till en sådan förening, är genom sitt hedersord förpligtad att icke afsluta någon trälastfrakt från Norge, Östersjön, Kanada eller Hvita hafvet utan att följa de utfärdade, mycket moderata reglorna från byrån, som ständigt skall föra den strängaste kontroll öfver fraktsluten. Förpligtelsen gäller ondast intill innevarande års utgång. Detta arrangement har tilltalat många så, att man framkastat förslag om upprättandet af en stor permanent sådan byrå. Do kompetenta männen, säger man, böra vara förmyndare för den stora massan, som tanklöst ruinerar affären för alla. Ett sådant kontor kunde uppträda som ett slags börs för fraktnoteringar, reglera marknaden och visa den okunnige redaren hvad han bör rätta sig efter. I principen synes intet kunna vara i vägen för, alt norska fartyg, som gå i fraktsart på farvatten, der de till en viss grad kunna reglera marknaden, på vissa tider stipulera mivimi-fraktsatser, till förebyggande af en förderflig konkurrens, på samma sätt som ångbåtar, hvilka idka samma kustfart, bli ense om ett gemensamt fraktregulativ. Starka angrepp ha förnummits i anledning af, att Arendalsresolutionen och flera sjömansföreningar satt noteringarne till en bestämd summa, eller 10 procent högre än förut. Men pointen i dessa resolutioner ligger dock ej häri, då de 10 procenten endast inflickades för att nämna ett minimum för segelbar frakt, d. v. s. en fraktsats, för hvilken man antog att under de gynnsammaste förhållanden kunde seglas utan förlust. Det är jobberiet man vill tillintetgöra, hur subtilt det än förstått