Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1870, sida 2

lyra gånger större än i Göteborg. Vi anföra dessa siffror, för att framhålla proportionen af den olika beskattning den brärxinskonsumerande allmänheten får Vdkännas i de båda städerna, och för att visa, hurusom utskänkningsbolagen, ifrån att i början hylla filantropiska syften och åtnöja sig med en mindre vinst, blifvit så att säga taxeringsanstalter för städerna, för att bereda dem höga inkomster. Att fördyrandet af bränvinet i den grad som skett numera icke betingas af någon nödvändighet att minska bränvinskonsumtionen lärer vara obestridligt, då denna, i följd af många förenade omständigheter, folkets stigande upplysning och det föreställningssätt, som hos detsamn.a gör sig gällande om, det skamliga i dryckenskapen, nedsätt, så att den årliga konsumtionen på sednaste tiden endast utgjort omkring 10 millioner kannor. I den af Eders K. M:t till riksdagen afgilna proposition om ctatsverkets tillstånd och bellof upngilves bränvinskonsumtionen inom landet under de tre närmast förflutna åren i medeltal hafva årligen uppgått till 11,553,516 kannor, hvarifrån ock torde böra afräkras för afdunstning och användning för tekniska behof 1,533,516 kannor. Antages den verkliga förbrukningea sålunda till 10 millioner, så motsvarar detta 31 tum dagligen på en million af landets innebyggare, hvilket väl får betraktas såsom en förbrukning, hvilken icke kan demoralisera folket, och såsom det minimum till hvilket man kan komma, för såvidt man ej a att helt och hållet tillintetgora bränvinstilly ningen och utrota bränvinet i vårt land. Ett sådant syfte torde ingen hafva, likasom icke heller någon lärer vilja, att vi en dag skola befinna oss i den ställning att från utlandet behöfva importera vårt behof af spirituosa. Tvärtom torde en hvar, med klar uppfattning af bränvinsindustriens betydelse för vårt land, önska, att denna industri hos oss liksom i andra länder må under en tidsenlig lagstifunsng utveckla sig till en nyttig och vinstgifvande näring. Men om så är, mäste man se till, att denna industri icke går under. Äfven från utskänkningsbolagen finnes en fara på detta bål. Det är förut anmärkt, att de lagt sin hand ganska hårdt på brän inskonsumenter, och samma sorhällande eger rum med bränvinstillverkaren öfverallt, der städerna slagit under sig både utskänkningen af och minuthandeln med bränvin. Bränvinstillverkaren blifver i sådant fall beroende af ett enda bolag, hvilket bestämmer priset på hans vara, dagen då han får aflemna densamma och liqviden. Vi tro att bränvinstillverkaren, tryckt såsom han förut är af skatten till staten, som erlägges i förskott, och många andra ogynnsamma förhållanden, knappast till allt detta skall förrt å bära det beroende, hvari han kommer till utskänkniogsbolagen, om dessa äfven disponera minuthandeln-med bränvin. I sammanhang härmed förtjenar en annan omständighet äfven beröras. Enligt vårt förmenande, har lagstiftarens afsigt med beviljande af rättigheten till minuthandel med bränvin varit den, att den mindre konsumenten i städerna, hvilken velat undvika kroglifvet, äfvensom landtbefolkningen skulle beredas tillfälle att hos minuthandlanden köpa sina små behof. Men öfverallt, der bränvinsbolagen tagit minuthandeln om händer, hafva de äfven på denna väg så tördyrat varan, att den nyktre och sparsamme arbetaren, som helst i sitt hem önskar intaga sin sup vid mältiderna, icke funnit någon fördel vid att köpa sin halfva kanna hos minuthandlaren, då han för sitt dagliga behof och med sina små tillgångar till samma pris kunnat få sin sup på krogen, hvaraf följden lätteligen blifvit, att äfven denne arbetare småningom indragits i kroglifvets hvirfvel. Ur denna synpunkt betraktadt är det af vigt, att minuthandeln med bränvin innebafves af personer, hvilka ej hatva samma intresse som utskänkningsbolagen, samt att någon konkurrens finnes. Skulle man vilja gå den nyktre, måttlige och sparsamme arbetarens önskningar och behof till möte, tro vi att en förändring af minuthandeln, gående derpå ut att idkaren deraf tillätes försälja en mindre qvantitet bränvin än den nu medgifna, eller 20 tum, utlemnadt på ett kärl, skulle kraftigare än många andra åtgärder bidraga till att minska besöken på krogarne, besordra måttlighet och god ordning samt förebygga den vanliga och allmänt öfverklagade så kalläde Salningen, d. v. s. då flera förena sig om att köpa en half kanna, som de sedan mellan sig fördela. Vidkommande specielt bränvinsminuthandeln i Göteborg, så skulle dess öfvertagande af utskänkningsbolaget utan tvitvel leda derhän, att landtbefolkniugen komme att köpa sitt behof af varan i närgränsande småstäder, der billigare pris erbölles, samt dit äfven öfverflytta sin öfriga handel, hvilket skulle medföra stor skada för vårt samhälle. IIVad vi här ofvan anmärkt må icke så förstås, att vi ogilla principen för utskänkningsbolag, men vi bafva i underdånighet vågat antyda, h den beskattning dessa bolag pålagt den br konsumerande befolkningen icke synes oss vara hvarken rättvis eller billig, samt hurusom det ryck de utösva på bränvinstillverkaren är till skada för denne. Vi våga på anförda skäl påstå, ut det skulle befrämja allmänt väl och enskild bytta, om utskänkningsbolagen läto andra bedrifra lenna handel. Landtkommunernas bränvinskonzumerande befolkning köper numera sitt behof i iderna, då för närvarande nästan iuga krogar och ganska tå minuthandlare med bränvin finnas på landsbygden. Om utskänkningsbolagen, i strid med deras intresse, systematiskt monopolisera såväl utskänkningen som minuthandeln, skola de tan tvifvel på annat sätt skaffa sig sitt behof af pritdrycker. Vid denna riksdag hafva flera motioner, rörande ändring i nu gällande bränvinslagstiftuing, blifrit väckta, deribland en, hvilken går ut på en nera genomgripande reform och omfattar bland wdra förslag äfven det, att afgifterna för utkäånkning af och minuthandel med bränvin må rsvinna, samt en gemensam skatt i stället utgöas till staten mot det att staten lemnar kommuerna ersättning eller aflösning för den inkomst le nu hafva af sagde afgifter. Då en så grundlig eform af bränvinslagstiltningen blifvit föreslagen ch finner stöd i allmänna tänkesättet, kan denna råga icke falla, och då lösningen deraf torde wunna motses vid denna eller nästa riksdag, våga i tro, att tidpunkten icke är väl vald för den nsökan Göteborgs utskänknipgsbolag till E. K. M:t ingifvit om förberörde ändring i sina bolagseglor, en ändring, hvars bifallande skulle djupt ngripa i vår nuvarande verksamhet. Utan oläenhet kan den af bolaget väckta frågan tillsvilare anstå. Denna petition är undertecknad åf Fr. ngelman Co, C. E. Dahlgren Co. amt C. V. Helander Co. . Då vi förut nämnt, att i denna till egeringen aflåtna skrift förekomma uppister, som icke öfverensstämma med verkiga förhållandet, böra vi alldra först anöra bevisen för detta påstående. Hrr minutörer — vi tala här om dem som flåtit skrifvelsen — uppgifva, att Göteborgs lad på bränvinsutskänkningen under sisil. r — härmed menas väl det sednaste ikenskapsåret från den 1 Okt. 1868 till amma dag 1869 — dragit en bruttohkomst af 252,625 rdr, under det Stockolm endast haft en bruttoinkomst af iväl utskänkning som utminutering utaf mkring 300,000 rår. Af den redogörelse, vi redan lemnat ader förlidna Veckan på utskän!ningsolagets 10rete Å nasta räenskapsåret, har lan ord tt den behållning :. ÅA I.I ller Göteborgs stauskuvsu U1 us ållningssällskap, uppgår endast till 108,239 dr, hvaraf sladskassan erhåller 134,591 Ir, eller föga mer än hälften af hvad rr minutörer inför Kongl. Maj:t uppfvit. Vi inse ganska väl hvarpå de grundat n uppgift, nemligen på bolagets bruttoehållning, såsom man i räkenskaperna tbricerar skillnaden mellan inköpsoch rsäljningssummorna å under året konAA H 4 a