Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1870, sida 3

— ——T—251——— —— — —ä—ds-— —— derhemma, de kalla honom Rodenberg. Han kom sent på qvällen, men ingen visste, att I haden kommit till staden, förr än jag sade dem det nu på morgonen, för jag såg eder, när I drogen genom norre port i går vid denna tiden . .. Och jag erbjöd mig att skaffa brefvet i edra händer. Domherren bröt och läste brefvet, och när ban slutat och åter hoplagt det igen, stod åter det der stela, iskalla leendet på hans läpp. — Det är bra, Kort — sade han -mannen är dödligt sjuk, säger du... hafven I skickat efter en bärdskärare? — Icke? ... Så gören det! Farväl gosse. Jöns Bengtsson nickade vänligt, och Kort Bagge gick. Herr Jöns läste ännu en gång genom det mottagna brefvet, och nu med vida mera noggrannhet än nyss förut. Men icke en muskel rörde sig i hans anlete, icke en blinkning i hans öga förrådde nvad som dervid föregick inom honom. Blott det fina, men kalla leendet infann sig nu, liksom nyss. Han satt efter slutad läsning med brefvet i handen, medan han allt jemt såg in i glödhögen i spiseln, och åter utvisade hans orörliga blick, att han börjat på nytt det genom gossens inträde afbrutna tankcarbetet. Då öppnades dörren, men med större häftigbet än förra gången, och en ung man, klädd i svart, inträdde. Han närmade sig vördsamt domherren och sade: — Herr Krister vill komma till eder jemte några andra herrar... Det sker med mindre uppseende, menar han, här i klostret hos eder, än om alla skulle samlas i förborgen, der intet kan ske, utan att marsken får kännedom derom. — Så försigtigt! — mumlade herr Jöns Bengtsson, men tillade: — kom nu och sätt dig här Helmich och berätta mig, hur du fann allt på Arnö. Helmich efterkom tillsägelsen, flyttade fram len mindre stol, som han stälde på vederbörligt