stambanor. Bibaneintressena skulle nog trängas icke så obetydligt de heller om statsbidragen. Men deri torde nihilisterna ha rätt att de, som då framträdde med sina anspråk, dock måste förut hafva sjelfva i handling visat sitt intresse för de banor de förordade till statsunderstöd. Och troligt är, att det icke skulle gå lika lätt att anskaffa den för dessa anläggningars utförande erforderliga aktieteckning som att samla de obetydliga bidragen till en undersökning, bidrag, hvilka det dock på sina ställen visat sig förbundet med åtskilliga svårigheter att anskaffa. Den som klarast och bäst förfäktade nihilisternas åsigter var hr Hedin, som dermed för första gången berörde ett ekonomiskt ämne. De talrika siffror, med hvilka han rörde sig, detaljerade ned till enheter och decimaler, framburos alla utan att någon enda anteckning anlitades till ledning för minnet, ett organ hvarmed denne unge representant synes i ovanlig grad utrustad. Deinkast, som gjordes mot hans anförande af hr Rundgren och frih. Gripenstedt, upptogos icke af hr Hedin till besvarande, och de många vännerna af hans betydande talaretalent afvakta ännu tillfället få höra honom i en extemporerad replik. En af de lifligaste scenerna under jernvägsdebatterna var den, då grefve Sparre talade. Han var liflig, spirituel, aggressiv såsom vanligt och utdelade skarpa hugg. Jag lemnar naturligtvis här värdet af hans argumenter åsido, väl vetande att omdömet om dem beror på hvars och ens uppfattning af tvistefrågan. En ytterst komisk scen inträffade, då grefve S. tog upp en volym riksdagstryck för att citera något riksdagens föregående yttrande om norra banan, i akt och mening att visa att Sala-vägen ej var af riksdagen besluten. Hr Staaff, Sala-banans kanske ifrigaste förfäktare i kammaren, råkade dervid stå straxt bredvid på gången. ,Ja, se här, läs sjelf! säger grefve Sparre och räcker boken åt hr Staaff, som ställer sig bredvid grefve Sparre och håller boken jemte honom, medan grefven med stor patos uppläser det ställe han vill citera. Den som i denna debatt gick grefve Sparre hårdast på lifvet var en bonde Johan Erik Johansson, hvilken sökte med upplästa attester visa, att grefven osannt uppgifvit sig vara innebafvare af en egendom i Jerlåsa socken vid Sala-banan. Men grefve Sparre var äfven laddad med intyg, som visade att han verkligen var meddelegare i en gård der i trakten, ehuru det at en sednare replik af J. E. Johansson upplystes, att den låg i en annan socken än Jerlåsa. Bland talare, som under denna debatt uppträdde med sina maiden speeches, var ätven hr Nordenskjöld. Han gjorde såsom talare icke synnerligen fördelaktigt intryck. Han såg såsom vanligt litet distrait ut och råkade också ut för en rätt rolig distraktion. Sedan han förklarat sig emot anslag till statsbanor, tillade han, att han föröfrigt instämde med hrr Hedin och Wieselgren — nej, inte Wieselgren, rättade sig hr N. straxt derpå. Han råkade i hastigheten glömma, att den medlem af det kotteri al vetenskapsidkare och litteratörer, som han tillhör, icke hade rätt och stämma i den församling, der den aktade vetenskapsidkaren sjelf genom en egen ödets lek råkat så plats. Jag nödgas till ett nästa bref spara några andra anmärkningsvärda drag från Jernvägsdebatterna och jemväl en och annan anekdot från de hittills i all stillhet försiggångna förberedelserna till det blitvande riksdagsmannavalet. Jag torde då blisva i tillfälle på samma gång meddela ett och annat ytterligare om nihilisternas ansträngningar å den ena sidan samt Salaiters och Östgötars å den andra sidan för de förestående gemensamma voteringarne. Derefter är tiden inne att egna uppmärksamhet åt betydelsen af de förslag, med hvilka statsutskottet inkommer under 4:de och 5:te hufvudtitlarne. AmAäAän3n3n3 ö—ä