som äro intresserade i detsamma blifva regelbundet underrättade om dess utveckling. Hvilka förhoppningar än möjligen blifva svikna genom de vunna resultaten, vore ett försök att dölja dvsamma den allra sämsta politik. Vi säga detta i trots af inkomsternas ögonskenliga ringhet. Till den 31 sistlidne Januari, då kanalen i dryga två månader hade varit öppen för trafik, belöpte den sig nemligen till 567,872 es eller 22.714 pd. st., hvilket för år räknadt skulle göra 136,284 på. st. En sådan trafik skulle således aldrig bära sig och kunde nevpeligen ens rätfärdiga kanalens öppnande. Men det är ju klart, att kanalen under första månaden eller i två och kauske flera månader endast kunde trafikeras på försök, — det måste åtgå någon tid, innan dess gaguclighet blifvit riktigt känd och kapitalister hunnit utrusta fartyg för den nya leden. Siffertalen bevisa derför ingenting i afseende på hvad trafiken kan blitva, när den kommit sig i gång. Vi kunna icke tro, att trafiken ännu på länge skall blifva så stor som aktieegare och allmänheten haft anledning att vänta, men vi skulle beklaga, om dess nu varande skick icke snart förbättrades, så att den åtminstone betäckte driftkostnaden. Det visar sig, att inkomsterna inslatit från tre källor: 1. fartygsafgifter, 2. transitoafgifter för varor och passagerare, och 3. räntor at jord och hus; men specificerade äro endast inkomsterna at den sistnämnda kategorien. Det vore önskligt, att äfven beloppen under de begge andra kategorierna åtskiljdes, så att tonnageafgifterna upptoges för sig. Mellan den 21 November och 31 Januari hafva, efter hvad vi veta, tjugosex fartyg passerat genom kanalen eller ett hvar tredje dag, och från den 1 till den 17 Februari nitton fartyg, eller något öfver ett om dagen, hvilket tyckes häntyda på någon förkofran; men en uppgift om tonnagebeloppet för vecka eller månad skulle bättre visa huru trafiken utvecklar sig. Staden och Länet. Teater. Gårdagens representation, gifven till förmån för fröken Gurly Åberg, bevistades af en alldeles fullsatt salong. Den pjes hvari recett-tagerskan uppträdde var Jolins Min hustru vill ha roligt, hvari försattaren utförde den rol han skrifvit för sig sjelf, eller brukspatron Figge Kullners. Då både ,Figge och Leonore ville ha roligt, voro de i sjelfva verket de sympatiserande karaktererna. Min hustru vill ha roligt är ett, i många hänseenden, roligtskådespel, men det är något derjemte, det är tillika ganska rörande och sedolärande, i detta ords sanna mening. Det är en ung, i hemmet bortskämd flicka, som icke har gift sig för att sitta och gäspa i den flitige mannens, Ferdinand Allmins, skrifrum, eller för att blifva en allvarsam husmor, som sköter om visthus och kök, utan i hvars bröst hela ungdomens fröjd spritter, åt hvilken hon vill gifva luft och åt hvilken hon önskar ny niring. IIvad nåjena kosta frågar hon ej efter, ty hon har medfört i boet en vacker hemgift af 50,000 rdr, och de borde väl räcka en tid. Men den älskande mannen ban vet bättre huru det är med den der hemgiften: den har aldrig kommit honom till del; Leonores fader har, till följd af oförståndiga spekulationer, måst tillgripa sin dotters arf, och besvär sin måg att ej yppa något derom, hvilket denne också lofvar och håller. Huru nu förena de allvarliga pligterna att hålla hus och hem vid makt med Leonoras barnsliga åtrå efter nöjen? De kunna ej förenas; Leonora måste lära sig försaka. Men huru lära henne denna konst? Figae Kullner, den gamle vännen från Upsala, som just nu kommer in med sin hustru i det unga parets hvardagsrum, (i parenthes sagut, prydt med en mängd rackra friska blomsterbuketter, gifna åt recett-tagerskan af vinner och beundrare) han känner botemedlet. Han har just gjort en resa i utlandet med sin hustru, och sedan hon blifvit mätt på alla dessa nöjen, bar hon nu blifvit så allvarlig, att hon vill bara ha tråkigt. Botemedlet är således: lät Leonora roa sig någon tid af bjertans grund, så blir hon mätt derpå. Vännen Figge släpper till fiolerna, ty ban vill också ha roligt, och önskar att hans hustru kunde också bli litet uppfriskad. Vännen Ferdinand accepterar det farliga förslaget, men väntar förgäfves på att Leonore skall blifva mätt på nöjen. Fastmer hängifver hon sig åt dem med växande ifver. Det måste bli ett slut på detta fördersliga lif. Allmin vill ej vara skyldig sin vän de 6,000 rdr, som experimentet kostat, utan uppoffrar för skuldens betalande sin sista egendom, sitt lilla fädernearf, och eger sålunda intet öfrigtDen yra och lefnadsglada hustrun emottager underrättelsen härom efter en slutad yrånde bal. ,Hvart hafva mina 50,000 rdr tagit vågen? — utropar hon. Mannen är svarslös. Svartsjuka, förbittring, häftiga ord — de båda makarne, hvilkas bjertan dock äro innerligt förenade, skilSe der frukten af den hederlige Figges ordination! Det var icke i nöjenas hvirfvel Leonoras bjerta och håg skulle förädlas, utan i ana oy Hröffingen samt under verk