Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1870, sida 3

rummet, men stannade vid dörren. Domherren märkte honom icke. Han var just nu upptagen saf en tanke, som tycktes bereda honom en synnerlig tillfredsställelse, att döma af det längre än vanligt uthållande leendet. Men det var icke ett fromt och godmodigt leende, som verkar likt solstrålen lifvande och värmande, utan det var kallt och stelt. Det var icke kärlekens leende, utan sjelfviskhetens. Gossen vid dörren hostade till, och sannolikt var den funna tanken nu utsmidd i vederbörlig form och kunde lemnas, så att de yttre sinnena voro tillgängliga för den yttre verlden utom honom, ty domherren vände sig åt sidan och sporde hvem det var. Gossen tog betänksamt några steg fram i rummet så pass långt, att han kom inom den förnäme mannens synvinkel, och der stannade ban och bugade sig ödmjukt samt sade, då den sittande herren såg på honom, som om han letat efter hans namn: — Det är Kort Bagge! ... Jag har ett bre till eder. Han gick med detsamma fram och lade bref: vet i domherrens hand, hvarvid denne såg närmare på honom. . Jag har sett dig förr, gosse — sade har — hvar och när? — Det var för ett par år sedan hos mir frände, mäster Gellink... I bodden hos honor vid eder hemkomst från Tyskland! — Jag minnes — vidtog herr Jöns Bengts: son — jag minnes dig nu väl... Jag tillstyrkte din fader att hälla dig i skola... — Ja, ädle herre, jag går häri klosterskolar hos svartbröderna — svarade gossen lifligt. — Far fort dermed, gosse, så kan det blifvnågot af dig med tiden!... Hvem har lemnat dig brefvet? Det är en som kom till staden i går med ett fartyg från Lybeck... Han ligger dödssjul