samheten för lindrande af andras nöd och sorger. Huru denna hennes sinnesförändring försiggick, det erfar man ej på scenen, ehuru här legat för författaren en vacker uppgift att lösa. Man återser henne först efter det krisen är öfverstånden. Hon hade då vunnit hvad den stolte mannen, trots alla sina bittra strider, ej förmått tillegna sig: ödmjukhet. Hon begär förlåtelse der hon kunnat fordra upprättelse. Naturligtvis smilter dermed isen kriog mannens bjerta, och allt blir bra igen. Då hr Jolins skådespel i allmänhet förete ett öfvermått af handling, som gör intrigen någon gång mera lämplig för romanen än för scenen, så är handlingen här mycket enkel, men det oaktadt — eller kanske just derföre — ständigt fängslande intresset. I sjelfva verket saknas här en akt eller en half, och det är den ofvan antydda teckningen af Leonores inre strid efter skiljsmessan från mannen, hvilken man nu erfar endast genom hörsagor. Här hade likväl åtskilligt kunnat inläggas, som gifvit både åt hennes och hennes väninnas — fru Kullners —, kanske ock åt Jeanettes, roller ypperliga tillfällen att framträda i större klarhet. Skådespelets styrka ligger, såsom alltid hos Jolin, i karaktersteckningarne och dialogen. Det är dock egentligen blott Leonora och Figge Kullner, som här framträda med egendomlighet, hvartill bör läggas vaktmästaren Träff, hvilken utgör en at dessa ypperliga typer, som Jolin, likasom Blanche, förmår så mästerligt teckna. Ferdinand Allmin, hedersman för resten, är skuren i vanlig snitt, och man bör ej klandra Leonora för att hon ibland fann honom något ledsam. Ännu mindre kan man förebrå Figge denna känsla, beträffande hans fru. Emellertid äro de två hufvudfigurerna tillräckliga att gilva lif och innehåll åt den vackra pjesen, när dertill kommer en syperb dialog, der det godmodiga skämtet omvexlar med det djupa allvaret. Fröken Åberg är en skådespelerska i den stora genren. Trots hennes intagande älskvärdhet ligger det dock på djupet af hennes karakter en stämning, som näppeligen gör det för henne möjligt att fullt återgifva den första aktens Leonora, med hennes barnsliga sjelfvåld, nyckfullbet och sorglösa uppsluppenhet. Vi undra likväl alls ej på, att den allvarlige mannen kunde låta sig af hennes smekningar förledas till hvilka dårskaper som helst. I sista akten, der Leonoras själshöghet bestått profvet, der kunde hon ej ega en värdigare representant. De applåder och blomsterbuketter, som belönade hennes spel, voro utan tvifvel den rättvisa gärden åt skådespelerskan; men de gällde helt säkert ock, om äfven omedvetet, den ädla anda, som gaf sin färg och sitt doft åt personligheten. Figge Kullner, den joviale brukspatronen, med det varma, vänfasta hjertat, hos hvilken leendet ofta döljer den undertryckta tåren, det var en af dessa karakterer, som hr Jolin gerna skapar åt sig sjelf, och hvilka ingen lärer kunna återgifva såsom han. Ty äfven hos honom framträder här icke blott skådespelaren, utan ock menniskan. Hela skådespelets färg beror i hög grad uppå det sätt, hvarpå denna roll utföres, och vi äro glade att hafva sett herr Jolin sjelf i den rollen. Allt erkännande bör egnas hr Holmqvist för det sätt, hvarpå han återgaf vaktmästaretypen Träff. Den flyktiga apparitionen af dennes hustru erhöll mycket lif genom fröken Neylanders spel. — Hr Wagner återgaf Ferdinand Allmins person på ett förtjenstfullt sätt, i det han väl nyanserade de vexlande stämningarne i första akten och gaf åt sitt spel uti sista akten det uttryck och den värma, som rollen der kräfver. Det lider ej gerna något tvifvel, att ju det, i ordets hela mening, goda skådespelet skall, på det sätt det nu utföres, utöfva en stark dragningskraft på publiken. I den lilla komedien Evas säjstrarhafva vi haft nöjet göra bekantskap med en yngre dramatisk författare, hr Edv. Bickström, som blifvit varmt emottagen af hufvudstadens allmänhet och kritici. ,Evas systrar utgör en täck genrebild, en studentpjes, som lämpar sig serdeles väl för den privata salongen. Intrigen är så godt som ingen, enär den inskränker sig till en enda situation. Men denna situation är af den mest behagliga art, och de personligheter, som deri framträda, ega lif och färg. Mostern fru Monika återgafs förträffligt af fröken Rylander, hvars syster, fröken Hammarstrand, har, nu såsom alltid, svårt att maskera sig efter sin ålder, oaktadt vi tro att hon ej skulle derpå förlora. För Roe .