Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1870, sida 3

sig i en ödmjuk, framlutad ställning. IIan var skrisvare hos domherren, men var af honom mycket använd och rättfärdigade det förtroende, som sattes till honom, genom sin klokhet, ihärdighet och urskilning, men framför allt genom den tystlätenhet, som han vid alla tillfällen visste att iakttaga rörande de i allmänhet rätt omtåliga värf, som hans herre hade för händer. Hans anletsdrag voro fina, men skarpa — motsvarande i allo de själsegenskaper, som utmärkte mannen. — När jag skildes från eder — började Helich — blef jag något fördröjd på vägen af herr ils Stensson och hans brorson herr Magnus Bengtsson, hvilka kommo från Ekholmen och voro på väg hit till Stockholm. De voro båda högeligen förgrymmade öfver hvad som tilldragit sig med herr Erik Puke, och så häftigt foro de ut mot marsken, att jag menar, det knappast kan bli helt mera mellan dem och honom ... — Såå... ser man på! — föll domherren emellan. — När jag så kom fram till Arnö — fortsatte skrifvaren — så var det först och främst ingen lätt sak att komma till tals med honom, hans nåde erkebiskopen. Han är fortfarande lika sorgsen till sinnes, som när han kom hem från Westerås, der han och biskop Thomas i Strengnäs voro bland dem, som underskrefvo lejdebrefvet till herr Erik Puke. Han pustar och han beder och han underkastar sig den hårdaste bot... Han är ovärdig, sade han, att vidare uppträda inför Herrans altare och utdela sakramentet. Det enda, som hittills hållit honom uppe, har varit hoppet, att marsken skulle träda emellan och rädda herr Erik ... — Marskep? — utbrast Jöns Bengtsson med en märkbar skärpa i rösten. (Forts.)