NILS BOSSON STURE. ) Historisk Roman i tre delar af C. Georg Starbäck. Marskens kind blef än röd, än hvit, der han stod med blicken liksom sastlåäst vid den mörka qvinnan, hvars tal var berusande som den hedniska prestinnans, och hvars hela väsende liksom glödde af en högre, hemlighetsfull kraft. Tusende små trådar växte ut ur hennes tal och omhvärfde så småningom hans hjerta. Det var som när vid ett skydrag himmelens och jordens vatten närma sig hvarandra och bilda en jättepelare, som med sitt dån belager seglaren sansen, — ve honom, hvars farkost befinner sig i pelarens nårhet, han uppslukas räddningslöst under vattnens bristande hyalt. I närheten af en sådan pelare befann sig nu i sjelfva verket Carl Knutsson. Ilans egen äreJystnad och å andra sidan den folktro, som i honom ganska snart började se den blifvande konungen, se der de båda krafter, hvilka, mötande hvarandra, liksom vattenpelaren upprörde det haf, der ban seglade fram, och hvars kretsformiga rörelser drogo honom allt längre och längre in i den brusande hvirsveln. — Nu har jag sagt eder allt, herr Carl — fortsatte fru Bengta, sedan hennes stora svarta ögon länge betraktat Carl och liksom njutit af den verkan hennes ord åstadkommit — och nu bjuder jag eder farväl... Jag går till det tysta klostret, viljen I mig något, skolen I finna mig der .. . Guds frid vare med eder för rikets skud, hvars runor I skolen föra i stället för min broder. Hög och tyst som en skugga skred fru Bengta —— HA m Ar. rm