Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1870, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKEDen yttersta högern i lagstiftande församlingen har gjort sig stora förhoppningar om den opposition, som ministeren skulle möta i senaten, och hvartill de interpellationer, som der blifvit väckta, gåfvo anledning. Gårdagens telegram antyder, att kabinettet Ollivier ingalunda har lust att dansa etter senatens pipa. Ollivier torde emellertid icke behöfva hysa några särdeles farhågor för den opposition i senaten, på hvilken arkadierna så mycket räknat. Detta förhindrar dock icke sistnämnde parti att spinna nya intriger för att bereda regeringen obehag. Så har det genom Forcade sökt att träda i förbindelse med den yttersta venstern, hvilket sistnämnda parti dock icke velat acceptera anbudet. Om högerns bitterhet kan man göra sig en föreställning, då man finner, huru dess organer, t. ex. ,Peuple frangaisk, på den sednaste tiden skarpt uppträdt mot det nya kabinettet; men nämnde organs förändrade ton torde icke minst vara beroende derpå, att den kejserliga handkassan ej numera som förr står till dess förfogande. Man läser i ,Mem. dipl.: Man har lagt märke till, att i lagstiftande församlingens märkvärdiga möte den 24 Februari lemnade Ollivier salen och var länge borta, just under det diskussionen var häftigast. Dagen derpå berättade flera af våra kolleger, att herr sigillbevaren vid nämnde tillfälle hade begifvit sig till tuilerierna för att begära lagstiftande församlingens upplösning. Från god källa ha vi sedan erfarit, att ministerrådet redan aftonen förut hade af kejsaren begärt ett upplösningsdekret och erhållit ett sådant, så att, om omröstningen utfallit i en mot regeringen siendtlig eler tvifvelaktig riktning, skulle sigillbevararen endast behöft att under mötet sända dekretet till den officiella tidningens tryckerik. Utrikesministerns sednaste depesch till grefve Banneville, fransk ambassadör i Rom, var föranledd af en skrifvelse till kejsaren från en påfven mycket tillgifven fransk biskop. I denna skrifvelse yttrades, att det numera vore omöjligt att rubba påfven från sitt uppsåt att offentligen angripa de grundsatser, som äro grundvalen för de flesta europeiska länders institutioner. Detta bref säges hafva gjort stort intryck på kejsar Napoleon, och han beslöt, efter öfverenskommelse med grefve Daru, att grefve Banneville skulle uppdragas att hos påfven energiskt uppträda för de franska biskoparnes fria yttranderätt vid konciliet. Frågan om påfvens ofelbarhet vidrördes ej i depeschen. Franska regeringen inskränkte sig till att i allmänhet fästa curians uppmärksamhet derpå, att, om konciliet fattade beslut, som voro riktade mot grundsatserna i nutidens statsinstitutioner, skulle det goda förhållandet mellan Frankrike och den påfliga regeringen ej längre kunna bibehällas. Den romerska frågan har på den sednaste tiden strängt tagit den franska regeringens verksamhet i anspråk, och i ett den 2 dennes hållet ministerråd, som bevistades af prins Napoleon, senatorn Bonjean och Sartiges (f. d. ambassadör i Rom), sysselsatte man sig uteslutande med denna fråga. ,,Journal des debats varnar emellertid regeringen för inblandning i konciliets angelägenheter, yttrande, att striden gäller påfvens eller konciliets supremati, hvilket vore ett inbördes krig, som regeringen ej borde befatta sig med. Det enda, säger ,,Journal des debats, som man kan fordra af regeringen, är upphörandet af en annan intervention, som är en tortfarande kränkning af den franska författningen, nämligen våra truppers närvaro i Rom. Ty om regeringen tager i betraktande de excesser af våld och vansinniga usurpationer, som hota att ur konciliets sköte utbreda krig öfver hela kristenheten, så bör den erinra sig och väl betänka, att detta allt betäckes, beskyddas och försvaras af den trefärgade fanan och Chassepotgevären.