Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 3

Picard nästan uteslutande som en lustigkurre, och det sordrades hela hans stora fond af insigter och vetande i förening med hela den skärpa han kan inlägga i sin flödande vältalighet till att förmå dem att taga honom på allvar. Numera är hans ställning icke densamma som förr hvarken inom Teller utom kammaren. Denna lyssnar till honom med aktning, och äfven politiska motståndare uppskatta högt hans personliga egenskaper, men hos en del af sina valmän står ban icke mera lika högt som förr. Visserligen är han allt framgent uppburen af alla dem, som förstå att värdera den sunda, praktiska blicken och den otvifvelaktiga patriotismen och som dessutom sätta värde på den lätta form, genom hvilken han förmår folk att intressera sig för de allvarsammaste och torraste ämnen (vär han t. ex. särskildt tog om hand trågan om staden Paris invecklade finanser och skref en mördande kritik deröfver, så kallade han denna ,,Comptes fantastiques dHaussmann, dermed parodierande titeln på den i Frankrike mycket lästa och kända boken ,,Contes fantastiques dHoffman) han är fortfarande som alltid pariserborgarens favorit, men han är icke längre den egentliga demokratiens. Denna är numera van vid ett mera rafflande språk. Picard är den för fin; han uttar aldrig i några invektiv mot kejsaren och hans familj, han går ända derhän, att, ehuru han ganska allvarsamt angriper ministrarnas politik, han likväl behandlar dem personligen som hederligt folk och som gentlemen — bevis nog för folkmötenas talare och tidningar, att han är köpt och att han sjelf sträfvar efter en portfölj. Hvad det sistnämnda angår, så är det visserligen ingen omöjlighet; en ministör Picard låter till och med ganska väl tänka sig såsom en konseqvens af den ifrågasatta upplösningen af kammaren. Eugene Pelletan har, bättre än Picard, lyckats hålla sig uppe i gunsten hos massan, ehuru det visserligen för några månader sedan hände honom det äfventyret, att jemte Gambetta och, jag tror, Ferry blitva hardt nära kroppsligen misshardlad vid ett folkmöte, dit dessa representanter haft den oförsigtigheten att begifva sig och der de förklarade sig som motståndare till, det imperativa mandatet. Pelletan gör vid första ögonkastet ett ytterst obehagligt intryck; hans gestalt är lång och mager, blicken dyster och nästan vild, ett otäckt födelsemärke vanställer bela ansigtet. När man dertill hör bonom tala, och märker huru han vid den minsta anledning bryter ut med en lidelsefull häftighet, som ban synbarligen icke kan beherrska, så är man frestad att i honom se en veritabel bloddrinkare, som endast väntar på tillfälle att tillfredsställa sin lystnad genom guillotinens permanenta verksamhet. I sjeltva verket lär Pelletan tvärtom vara den ömsintaste och hjertligaste på samma gång som den mest rättskaffens menniska under solen; men han är en entusiast, han låter hänföra sig af sina idter vida öfver gränserna för en parlamentarisk diskussion. Han är en snillrik törfattare mera än en snillrik talare, ty den kokarde vreden, som eldar upp honom, låter honom nio gåpvger af tio skjuta öfver målet, och när han som en annan Vulcan drifver till med sin väldiga slägga, så träffar han visst ofta den punkten han åsyftar, men han framlockar också lika ofta endast ett regn af gnistor, bland hvilka många bränna honom sjelf på fingrarna. Men denna sjudande och skramlande vältalighet gör honom mycket omtyckt -på vissa håll, så mycket mer som han ingalunda spar på allusioner till den 2 December, något som alltid slår an; och om han endast läte förmå sig att oftare träda upp på folkmötena och utsätta sig för den risk, man der möter, samt derjemte en liten smula ville sätta sig i niveau med deras publik, smickra denna och göra sitt tal nägot mera ,,canaille, så skulle ban utan tvitvel gå lika långt i popularitet som Rochefort eller lourens. Men han låter icke förmå sig att spela; denna roll, och massan känner iustinktlikt, att han icke är dess man. Han är lika radikal som någon, men han har kunskaper och talenter, han vet och förstår för mycket för att behöfva dölja bristen på tankar genom bara excesser i ord. Följaktligen duger han icke till folktribun i det närvarande Frankrike. Af hela oppositionen är han dock den, som har mest af Mirabeau i sig. Lika skiljaktig från Pelletan, som den bekante representanten och författaren Jules Simon är i manr och i arten af sin vältalighet, är han äfven i utseende. Det är en man ett litet stycke inpå femtiotalet, med kal panna och håret på sidorna i fromma lockar fallande bakom öronen. Han talar; icke utan en viss ljuflig salvelse och säger emellanåt med en englamild ton de allra ampraste ånker ät regeringen och majoriteten. För öfrigt behandlar han alla frågor i stor stil och från silosofisk ståndpunkt, hvilket gör hans tal särdeles angeväma att både höra och läsa, ehuru det kan vara tvifvelaktigt, om den praktiska lösningen i, synnerlig mån deraf befordras. Likväl har han i vissa fall uträttat mycket t. ex. i undervisningsfragorna, och ingen förnekar för öirigt bans snille, hans kunskaper och filantropiska sinnelag. Det finnes till och med de, som säga, att han tagit filantropien till yrke, såsom andra slå sig på att blifva skomakare eller embetsmän. Hans infly, tande i kammaren tror jag emellertid icke är så utomordentligt stort. I Glais-Bizoin representerade under förra legislaturperioden en valkrets från departementet Cotesdu-Nord, men kom denna gång in för sjelfva Paris. Det är en högst kuriös figur att åse. Nära 70 år; gammal är han likväl ännu i besittning af en liflighet, hvars make jag ännu aldrig bos någon menniska skådat. Under en bred, helt och hållet kal panna : blixtra ett par små alldeles kolsvarta ögon, skarpa : och elaka. Den stora krokiga näsan är i sin art; lika tunn som läpparne utanför den tandlösa munnen i sin; gestalten är liten och mager, och det ir icke blod som flyter i hans ådror — det är Ivicksilfver. Hans specialitet är att atbryta uarne, han är ofta qvick och alltid sarkastisk, ö men på det hela taget likval temligen —— ) thogmmsgs. auch Palisdagakg