Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 1

Hennes anletsdrag voro kalla och orörliga, som vanligt, men i hennes blick låg qvar liksom ett matt återsken af den vekare stämning, hvilken tonat inom henne, då hon hörde ungersvennen hafva velat offra sitt lif för att bevara hennes broders hemlighet. Detta uttryck försvann dock snart, liksom ljuset från andra verldar bleknar bort och försvinner, när solen i vårt eget planetsystem upplyser vår lilla verld och hotar att blotta det ondas gömslen. Hennes ande hade liksom skakat på träldomsbojan — den träldomsboja som trollsmycket snärjt henne uti —, men ögonblicket derefter skådade hon åter sakerna i fullt dagsljus, och nu var smycket ensamt hennes tankars mål och herre. — Hvad det så än må vara, fru Bengta — svarade marsken — så menar jag, att mellan mig och eder efter hvad som nu yppats icke kan yttras annat, än som hvem som helst må höra. — Kan dock hända, att något sådant finnes, som icke hvar man må höra... Menen I, att I nu ären utan fiender, Carl Knutsson? Eller om I veten, att I hafven sådana, viljen I blifva deras öfverman? Jag vet en kraft, som skall skänka eder segren öfver alla, som motstå eder, en kraft, som kan föra eder ännu längre... Marsk Carl, så högt ett mål kan eder ärelystnad icke drömmå, som jag vill sätta för eder, och som I skolen uppnå, viljen I så lyssna till Bengta Pedersdotters ord. Jag vill bikta för eder, Carl Knutsson... I skolen känna mig, och i den kännedomen skolen I ock få att veta den förborgade kraft, hvarom jag talat. Marsken såg på henne, och det såg ut, som om han tvekat, men liksom besegrad af den oförklarliga makt, som den hemlighetsfulla qvinnan utöfvade på hvem helst hon kom i beröring med, gick han och öppnade dörren till det inre rummet. Fru Bengta skred majestätisk öfver salsgolfvet, och sedan dörren stängts bakom henne och marsken stod hon länge tyst och vördnadsbju