Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 1

nad liksom hans bref till Nils Bosscn — allt visade, att han hade den verkliga brottslingen inför sig. Men flera skäl manade honom att här iakttaga måtta. Först och främst fanns nu ej mera hans farlige fiende, och eu räfst med hans syster skulle ofetbarligen stämplas som grymhet och förföljelse, helst då hon var känd för sin välgörenhet mot kyrkan, en omständighet som i dessa tider förmådde breda ett täcke at renaste hvithet öfver äfven det. svartaste brott. Häruti låg en annan omständighet, som bestämde marsken. Han behöfde godt tal om sig bland folket, och intet var för honom så farligt, som att omildt röra vid någon, öfver hvilken kyrkans välsignelse log i så rikt mått som öfver fru Bengta. Hon betraktades redan som nunna, ehuru hon ännu icke fullständigt ingått i klostret. Hennes tysta, slutna väsende, den mörka drägten, för hvilken hvarje prål var främmande, och som mera deruti, än derför att det verkligen var en systerkåpa, höll tanken på och gaf henne utseendet af en nunna, — allt detta bidrog att hos folket inpregla bilden af henne som något högt och ovanligt, om icke just heligt, ehuru steget till denna värdighet visserligen var helt kort. Derför lät han äfven munken aflägsna sig utan att ställa några vidare spörjsmål till honom, och inom sig önskade han, att fru Bengta följt de andra. Ty det föll sig mera svårt, än han kunde säga, att numera till det yttre iakttaga den hållning mot henne, som hösfdes, då han ville låta den mörka handlingen sjunka i djupet. Men fru Bengta syntes vara af helt andra tankar. Hon stod stilla, och lät den ena efter den andra försvinna, och när hon så blef ensam med marsken, gick hon fram till honom och hviskade: — Jag har något af vigt att säga eder, marsk Carl ... men jag vill säga det utan att störas af obehöriga lyssnare!