Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1870, sida 2

motionens sednare del må fästas vidare afseende, Stockholm den 17 Februari 1870. På utskottets vägnar: lric Spurre. Iläremot äro reservationer asgifna af grefve Erik Öyarre: Skillnaden emellan landsoch stadsrätt är en dvarlefva af medeltidsinstitutioner, som vår lagstiftning bibehållit, sedan det öfriga Europa redan utplånat de sista spåren deraf. Grunden till denna skilnad är att söka i de tidsåsigter, enligt hvilka samhäl särskilda klasser lefde under skydd at särskilda lagar, hvilka omsider, på sätt benämningen prira lex antyder, fingo formen af privilegier. Den svenska statslagen, till en väsendtlig del en efterbildning af utländska mönster, eller on sammanfattning at då rättssedvänjor, som de i städerna inflyttande tyska köpmännen medtörde, var likväl icke mera rotfastad, än att man redan 1731 kunde antaga en för hela landet gemensam lag, hvari endast arssoch giftorätten samt jurisdiktionen bibehölls egendomlig för borgerskahet eller städernas innevånare. Städernas särskilda arfsoch giftorätt upphörde med 1515, och då vid 1S70 års riksdag upphörandet at den egna jurisdiktionen ifrågasattes för ätskilliga mindre städer, för hvilka den snarare kan anses såsom en börda än en förmån, så synes mig denna fråga, helst i den form den i förevarande motion blifvit framställd, icke förtjent af att så snöpligt aflardas, som i förevarande betänkande skett. Den institution af borgmästare och råd, sem 1734 års lag bibehöll för städerna, afsåg enligt den tidens åsigter, hvilka icke så noga iakttogo skilnaden emellan rättsskipning och förvaltning, såväl den förra som den sednare, då tänkt såsom kommunalstyrelse. Sedan denna numera kommit jemväl landskommunerna till del den icke mera anses som ctt städernas privileginm. Genom den 1562 införda g är till och med borgmästare och råds ställning äderna väsendtligen af detta skäl kunde man ifrågasätta förändring af denna institution, dervid dess domareyerksamhet ej kan undgå att tagas i betrakta Den a, som genomgår tiden, och hvars i om lag obestridliga fullt berättigade anspråk jemlikhet, vill i allmänhet icke veta af några Ida domstolar. Något annat skäl till on s skild jurisdiktion för derna kan således icke förefinnas, än det, som är att söka i en så stor, på ett ställe sammanträngd befolkning, att en särild domstol kan anses fullt sysselsatt med afgöet af der förekommande rättstvister eller brottmål, Detta kan icke vars fallet med flertalet af våra täder, hvars rådhusrätter således icke på långt när äro upptagna af de göromål befolkningen bereder dem. Att, såsom nu flerestädes der hiradshöfdingarne bosatt sig i smärre städer, hafva tvänne särskilda domare en för stadsoch en för landtbefolkningen är ett slöseri bland annat jemväl med domarekrafter. Tillgången på ovanligare sådana är i allmänhet inom samhällena icke stor. Stadsdomaren, borgmästaren, icke sysselsatt med domaregöromålen, belastas i stället med en mängd ekonomiska och administrativa ärenden, som upptaga hans tid och afvända hans håg och sinne från domareverksamheten. Den skilnad emellan rättsskipping och förvaltning, som man i hela den civiliserade verlden genomfört, och som vi påyrka i de högre graderna, måste även i de lägre iakttagas. Ilartill komma tlera andra skäl. I åtskilliga smärre städer medgifva icke tillgångarne en tillräcklig aflöning åt desse domare och de måste således lefva på förknappning. Erfarenheten har också visat att borgmästarne i dessa mindre städer ganska ofta vid inträffande edighet eller förfall förestå den kringliggande n. hvilket antyder möjligheten af en sörening af befattningarne. Fiera kommuner undergå till följd af r förändrade riktning förändringar. Nå s; andra, som likväl icke egen domsrätt, tillväxa. Vi hafva sälnnda köpingar på några tusen innevånare, hvilka måste ofses vid domstölsorganisationen. De lån uppskofven emellan tingen å landet hafva hittills utgjort hinder för upphäfvande af de smärre städernas jurisdiktion. Men då en förändring af tingsterminerna och till någon del domstolarne på landet nu är ifrågasatt, så kan det icke synas olämpligt, om, på sätt motionären föreslagit, jemväl nämnda fråga dervid tages i öfvervägande. Det skulle föra vida utöfver Isens a förmin3 gräpserna för en reservation att ens flyktigt vidröra den ännu knappt nämnda frågan om en tidsenlig domstolsorganisation. hvilken, nyligen genomförd i Tysklard och nu bearbetad i Danmark, måste förutsättas för en ny rättegångsordning, som icke länge kan tillbakabållas, och rätteligen borde hafva föregått strafflagen. Men hvilka grunder dervid än må följas, och öfven under den förutsättning att den nuvarande domstolsorganisationen till sina grunddrag bibehölles, torde, då man icke kan bestrida att frågan förestår, det böra medgifvas, att — när saken något förr eller sednare blifvit af statsmakterna ord — de hinder för dess genomförande borde vara undanröjda, som skulle ligga deri att domare utnämndes utan förbindelse att underkasta sig de förändringar, den lagstiftande makten kunde besluta Jag anser motionen alldeles icke afse eller beröra något annat ämne, än det jog här afhandlat, och utesluter helt och hållet den politiska frågan om städernas repregentationsrätt, hvilken, ehuru i riksdagsordningen sammanställd med domsrätten, lätteligen kan och bör genom förändring af grundlagsstadgandet göroberoende deraf. Sjelf stadsrepresentant och lifligt öt gad om nyttan af att detta element ej undantranges inom representationen är jag långt iträn att afse något sådant, och skulle icke eus hafva tänkt på att nu vidröra denna fråga, om den icke framhållits inom utskottet. Men jag anser vådan större att genom frestelsen att undgå kostnaderna för egen jurisdiktion åtskilliga småstäder, då häradsrätterna blitva permanenta, vilja läggas under landsrätt, hvarigenom stadsreprecer tanternas antal minskas. Ånnu mindre afser jag någon reduktion af den ö städerna en gång lemnado jord, hvilket jog anser. juridiskt omöjligt. Jag går i detta fall säsom alltid rakt på målet, utan konsiderationer, lika-l