Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1870, sida 2

Bengta utvisade i sitt jernhårda anlete en skittning, som om till slut oron äfven tri in i hennes hjerta. — Jag kallades till den döendes liger — fortsatte patern — och innan han uppgaf sin anda, gjorde han en fallständig bekännelse om hvad som tilldrog sig i Ilaraker. — I Guds och hans helgons namn, fromme broder . .. låten oss då snart få att veta, hvad som är sant härutinnan och hvad som är falskhet! — Det skolen I få, stränge herre... ungersvennen der är så oskyldig som ett helgon. nidingen gick en annans ärende. han var han var... Munken såg sig omkring, och hans ögon föllo på fru Bengta. Den starka, djorfva qvinnan kunde ej uthärda deuna blick. Man såg, Luru hon darrade, och det låg liksom en bön i den blick, hvarmed hon slutligen mötte mun! Innan denne hade uttalat det namn, som sväfvado på hans läppar, tog hon ett par steg fram mot marsken. — Jag bekräftar hvad den fromme svartebrodern här vill säga — sade hon — Nils Bosson är oskyldig, och jag tager högtidligen tillbaka min anklagelse mot honom . . . Sägen intet, marsk Carl! ... Jag skulle hafva gjort det förr och har kanske dröjt för länge, men alltid hade jag talat, innan I haden sagt edert slutord i detta ärende. Jag ville pröfva ungersvennen. Mina ögon hafva så vant sig vid att se det som ondt är och elindigt, att jag älskade pröfva, om sonen till min än, sonen till fru Karim Sture, kunde i sanningens och ärans tjenst se döden under ögonen utan att blekna... Förlåten mig det, herr marsk! Hennes ord tycktes icke göra någon verkan till hennes förmån på marsken eller för öfrigt på någon af de närvarande. Endast så mycket vann hon, att namnet, som munken hade på sina läppar, blef outtaladt, och att de öfriga med afsky vände sig bort från heune. Men för sådant var 8