Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1870, sida 2

blott min pligt, då jag efterkommer oder besallning, stränge herre ... — började munken, men afbröts af marsken. — Min befallning, hvad menen I? Jag har icke befalt eder hit. En lång mörk sven, som inträdt tillsammans med munken, upplyste marsken om förhållandet. — Förlåten det, stränge herre — sade han — jag har trott mig handla eder till välbehag, då jag manat hit den vördige svartebrodern. När unge herr Nils uppkallades, och det började hviskas bland edra svenner bärute, att nu den unge herrens timma var slagen, så skyndade jag mig till klostret och hemtade broder Knut. — Ditt tal, sven, upplyser intet om hvad du egentligen vill säga -— yttrade marsken med en sorgbundenhet, som väl klädde hans vackra anlete. — Den förklaring, som I önsken, angående mitt uppträdande, stränge herre — återtog munken, hvars tillbakafallna hufva blottade ett fromt och ädelt anlete — den skolen I snart få att veta, om I viljen lyssna till mig. Jag har något att säga, som nära rörer eder fångne sven, och den dom öfver honom, som jag hoppas till Gud att I ännu icke halven uttalat. Marsken gaf ett tecken åt munken att tala, och denne började: — I veten, stränge herre, att af de illgerningsmän, hvilka grepos i Ilarakers kyrka, då de, Gud bättre, stodo i begrepp att begå ett förfärligt brott mot den heliga kyrkan, Guds rike och eder sjell, — I veten, att en af dem försökte att rymma ur tornet och att det var med knapp nöd, som edra män lyckades få honom fången igen. Dervid spildes blod, och den brottslige mannen blef sårad till döds. Ilan är icke mer, han dog en timma före midnatt. Munken gjorde korstecknet och mumlade en kort bön. Alla afbidade i from väntan hvad munken vidare skulle hafva att förmäla; endast fru