Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1870, sida 1

Nils Bosson. På en vink af marsken aflägsnade sig de båda svennerne, men den gröne riddaren stålde sig framför dörren. Fru Bengta blef qvarstående, icke emedan hon numera befarade något motstånd af den hallsånige riddaren, utan emedan hon så godt som emot sin vilja fängslades vid åsynen af den bleke och dock så frimodige ungersvennen. Utan tvifvel utgjorde denne för benne ett föremål af sådan betydelse, att hon liksom sastkedjades vid honom utan förmåga att lyssna till de varningsrop, som klokheten tillhvi skade henne. Hon stod der nästan viljelös. Den själsstarka qvinnan måste gifva sin gärd åt tidsandan. Under denna var hon träl, och dess osynliga trådar höllo ofta anden i starkare fåvgsel, än den smidda jernbojan. Det var sjöröfvarens lyckokedja, som i osynlig måtto utöfvade ett sådant inflytande på fru Bengta. Denna kedja, med hvilken hon velat lägga tro och ära, ja sjelfva konungakronan för sin broders fötter, denna kedja, för hvars erhållande hon icke haft något ospardt, ej ens dragit i betänkande att bryta med vänskap, heder, kärlek, — allt hvad som för ett menniskohjerta är heligt och dyrbart, hade så ständigt varit föremål för hennes tankar och hennes sträfvanden, att hon liksom sammansmält med hennes väsende. Och tanken på, utt hon dock hatt halssmycket i sin hand, men åter förlorat det, snarare ökade än minskade smyckets makt öfver henne. Liksom lyktgubben, hvars ljus fladdrar på heden, ständigt flyttar sig undan för den menniska, som läter sig lockas att förfölja honom, så hade kedjan ständigt lockat och stänI digt flytt undan för henne, och hon hade derunder sjelf blifvit liksom en mörk ande fastbesvuren vid det olycksaliga föremålet för hennes ständigt växande begär. I En eld, starkare och vildare, än hon sjel hade någon aning om, tändes i hennes ögon, när hon nu fick se Nils Bosson, och till och med en