Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1870, sida 2

lämpa. Men s se hit, skolen I se, huru han biter käppen, i stället för mig, när jag vill lära honom något. Han höjde käppen, och hunden bet efter den. — I vähjen oläglig tid till edert skämt, riddar Grön. — Skämt? — afbröt den gröne med en oskyldig uppsyn — skämt... jag vill icke skämta, jag vill blott visa eder, att huru klok han är, så kan han dock icke skilja mellan mig och käppen. Både marsken och fru Bengta sågo med frånvända blickar på mannen, och ben senares tycktes vilja tränga tvärt igenom den slöja af lek, den narrkåpa, hvari den besynnerlige mannen höljde sig. Men riddar Grön lockade på hunden och gick smågnolande på en visa nedåt salen. Nu möttes marskens och fru Bengtas blickar. Hon var mörk, och hennes utseende var isande kallt, men deröfver skimrade dock stundom ett drag af ljus, man skulle nästan vilja säga sol. Ty äfven midvintrens snöfält hafver sin sol, som påminner om en kommande vår med blommor och grönt, en hoppets sinnebild; — och något sådant var det, som emellanåt fladdrade öfver de dystra, likbleka och hårda dragen, ehuru dess föremål kunde vara ett annat än det, som fyller det lefnadsglada och fromma bjertat. För marsken var hennes uppträdande synbarligen oväntadt, och så väl hans blickar, som hans åtbörder tllkånnagåfvo en viss förstämning i hans själ. Då hon förblef tyst, vare sig att hon ännu var upptagen af hvad den gröne riddaren sagt och gjort, eller hon dermed ville göra sitt eget upptridande så högtidligt som möjligt, afbröt marsken till slut tystnaden. — livad söken I hos mig, fru Bengta? — sporde han. — Jag kommer från min broder, herr marsk, ler han rider på dödshästen i den kalla vinden. . Nu längtar jag ock till det tysta och att lemna