Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1870, sida 2

sak, der 1 helt vist hafven farit vill och derför stånden redo att begå en orättvisa. — Bevara mig Gud och den heliga trefaldighet för slikt... sägen fritt ut, hvad I hafven på hjertat, jag är beredd att göra godt igen hvad jag brutit, om det så står i min makt. — Det rörer eder sven, hvilken I hafven låtit ji i tornet för hvad som skedde i Harakers kyrka... Marsken skiftade färg, och äfven jungfruns kind stod ett flyktigt ögonblick färgad i blod, men blott för att ögonblicket derefter blifva så, mycket hvitare. — I menen Nils Bosson? — sporde marsken. — Veten I då hvarför han är anklagad, stolts jungfru? — Man har sagt mig, att han mot edert förbud lemnade edert läger om qvällen för att framföra ett bud från mig till herr Erik... Och jag vill säga eder, att det bud han skulle framföra till den olycklige, Gud hans själ nåde, var från mig och att I således icke behöfven lägga en svårare betydelse deruti, än som vederbör, och jag ville dertill bedja eder... Marsken slog upp med handen och sade: — I kännen ej rätta förhållandet, jungfru Karin, — min sven, Nils Bosson, är anklagad att hafva anlagt försåt mot mig i Harakers kyrka vid samma tillfälle, då han lemnade eder ring till herr Erik. — Det är omöjligt, marsk Carl, det är omöjligt... så kan icke den raske svennen handla. Och eftersom jag är den oskyldiga anledningen till hans ofärd, så mågen I ej förtycka mig det, att jag vill göra allt för att han äter må vinna eder gunst. Derför beder jag eder säga mig, hvem är svennens anklagare ...?