Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1870, sida 2

denna verlden med sitt buller, men innan jag drager hädan, måsten I bevilja mig en bön ... I skojen unna mig att begrafva min broder i vigd jord! Marsken såg med ett uttryck af rörelse på den sörjande qvinnan, men innan han hunnit svara, afbröts han deraf, att dörren öppnades och jungfru Karin inträdde. Åsynen af henne kom honom att för ett ögonblick glömma allt annat, men så småningom vände hans sjelfbeherrskning tillbaka. Enligt samtida underrättelser var Karin Carlsdotter en af de skönaste qvinnor på sin tid, och i detta ögonblick, då hennes ögon brunno af en beslutsamhet, som öfvergöt hela det bildsköna anletet liksom med en gloria af helig kraft, under det att den snöhvita kinden och läppens darrning tillkännagåfvo en rörelse, som hon knappt förmådde beherrska. — i detta ögonblick var hon hänförande, och det var ej underligt, om minnena från fordom för marskens blick slöto en ring kring den ljufva företeelsen och för en stund försatte honom hksom i en slags förtrollning. Men bakom och emellan det förflutnas englahufvuden framtittade andra skepnader, hvilka pekade på det närvarandes jernhärda verklighet, hviskade med obeveklig stränghet Erik Pukes namn och framhöllo hans minnesring öfver hans graf. Så uppväxte ur sjelfva den vaknande kärleken en makt, som blottade en frätande mask i hvarje glädjens ros, och höljde allt i svart. Han gick höfviskt fram emot stolts jungfrun och helsade henne. — Hell eder, stolts jungfru — sade han — hvad så det än är, som förer eder hit till mig; jag behöfver ej försäkra eder, att det skall blifva mig ett nöje, om jag hafver makt act villfara eder begäran. — Hafven tack för edert goda löfte, herr marsk — svarade Karin — den makten halven I nog ... Jag vill blott säga eder sanningen i en