Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1870, sida 1

minnet har så djupa rötter i mannens hjerta! Jag ser det älskeliga barnet för mig, som om vi nu i denna stund befunno oss på samma ställe som då om aftonen, innan jag lemnade min faders gård att draga ut i främmande land och lära mig riddareseder, ... det var under der stora linden vid Skällnora, solen dalade i vester och en trast sjöng nere vid sjöstranden, då hon kom till mig och sade mig farväl, och jag sporde henne till, om hon icke skulle glömma mig, så att, när jag kom hem en gång och skulle utse mig en husfru, hon skulle vara en annans. , Nej, nej! — ropade hon — vjag skall vänta på dig! Jag bad henne om ett minne, och då log hon emot mig och räckte mig det der bladet, som hon ryckte till sig från linden. 36öm det väl— sade hon — ,så länge I hafven det hos eder, så länge bor Karin i edert bjerta! .. — Kunnen I nu se det — yttrade hofmästaren med ett hjertefromt leende — jag har ju alltid sagt eder det... I skolen till slut vinna henne, I och ingen annan. Haden I så visst följt mitt råd, när I sedan återvänden hem och ridit till Bjurum i stället för till Kråkerum, så haden I haft eder all denna hjertesorg besparad. Dock kunnen I vara vid godt mod, herr Carl, ... har man ett rent samvete, så blir man sent olycklig, om det ock stundom ser svart ut... Jungfru Karin håller eder kär, eder och ingen annan, och det har hon alltid gjort, allt sedan hon var ett litet barn. Marsken vinkade med handen åt den gamle och log derunder, som man gör, då man anser sig vara fullt säker på sin sak. — IIsad jag sett med egna ögon kan du cj tala ur mitt sinne — sade han. — Stolts jungfrun har burit herr Eirik Pukes ring, och så som hans öde har utvecklat sig, så lärer det knappt vara något tvifvel om, att i jungfru Karins sinne ätven blodsskuld numera står mellan mig och henne... — Det blodet, ja... det är en evig olycka, Gud bättre... Dock står det icke till mig att